Nu har jag inte haft så mycket kontakt med VPM de senaste [...]]]> Jag har tappat räkningen i hur många olika läkare jag träffat på VPM* under åren. För det mesta var det en ny varje gång och inte sällan en hyrläkare så problem med ”kontinuitet och patientsäkerhet” skriver jag helt klart under på.

Nu har jag inte haft så mycket kontakt med VPM de senaste åren utom rent medicinskt och det kunde ju kvitta. En läkare säger så och nästa läkare säger si ”Ta den här medicinen så här mycket så blir det bra” eller ”om du tar mer av den och lite av den blir det bättre”. Jag har börjat och slutat med så många olika mediciner att jag räknar mig som försökskanin inom psykiatrin. Idag har jag dock själv beslutat att upphöra med allt utom de antidepressiva. Jag skulle helst vilja bli av med alla mediciner och då och då har jag på eget bevåg slutat med allt. Men varje gång har jag efter en tid återfallit i min sjukdom.

Om det beror på att jag har ”vant” mig vid signalsubstanserna eller om det är så jag faktiskt har för låga nivåer av något vet jag inte. Förmodligen det sistnämnda. Jag har ändå varit sjuk sen tonåren. I det stora hela spelar det ingen roll – jag måste ta medicinen för att inte bli sjuk. Nån egentlig terapi har jag inte fått trots att jag bett om det. Förra året skulle jag äntligen få hjälp med mina tvång som har blivit ett större och större problem för mig med värk till följd. Men på grund av en akut händelse i julas fick jag söka akut och eftersom VPM inte har akuttider nödgades jag söka privat. På grund av detta drog de in min sedan länge efterfrågade behandling mot tvång. Och skrev ut mig från VPM på samma gång. Och nån behandling blir et ju inte tal om. Jag straffas för att jag krisade och sökte annan vårdgivare som kunde ta mig akut när inte VPM kunde. Moment 22 i kubik.

Jag har en medicin som kan behandlas av primärvården så förutom behandlingen är det ändå lugnt för min del. Jag känner flera som blivit utskrivna från VPM vilka har medicin som primärvården inte får skriva ut och hur dessa ska lösa det hela är mig en gåta. Förmodligen försöker VPM att genom att skriva ut patienter försköna siffrorna (bättre resultat med fler utskrivna).

Därför blir man ju lite lack när de går ut med ”vidmakthålla och ytterligare förbättra tillgängligheten som psykiatrin i Halland kan visa i dag”. Ja det tror sig fan att de har bra tillgänglighet när de skriver ut patienter till ingenting. I vissa fall till och med utan att meddela dem. På det viset får de inga patienter kvar och kan ta emot nybesök för att skriva ut dem lika fort. Tillgängligheten bra men behandling intet. En anhörig försökte få tillgång till VPM i flera år när han mådde riktigt dåligt psykiskt med mycket suicidtankar. Han har sökt vid flera tidigare tillfällen varav minst en gång av akut stressituation där han tappat synen men nej då. På primärvården kunde de inte hjälpa utan skrev remiss som kom tillbaka med vändande post ”DENIED”. Eller återremiss som det heter på sjukvårdssvenska.

Så att psykiatrin i Halland påstår att de ”klarar att uppfylla vårdgarantin” – my ass!

Länk till HN om hyrläkare

*VPM = vuxen psykiatrisk mottagning

Har börjat skriva på min bok. Jag har dessutom skickat iväg förfrågningar på register och journalutdrag från alla möjliga ställen. Helst skulle jag [...]]]> Jag jobbar hårt på min bitterhet och mitt mindervärdeskomplex just nu. Att de inte ska sticka fram sina fula trynen alltså. Göda dem behöver jag inte, de är feta nog ändå.

Har börjat skriva på min bok. Jag har dessutom skickat iväg förfrågningar på register och journalutdrag från alla möjliga ställen. Helst skulle jag vilja låsa in mig i ett par tre fyra veckor och bara skriva och jag känner irritation över att det är massa andra saker som måste göras som jobb och sånt. Jag längtar till sommaren då jag inte har några uppdrag och kan ägna mig åt att skriva. Och tills dess har jag förhoppningsvis fått några journaler också.

Idag ringde de från ett kommunregister och berättade att de måste skicka allt till juristerna som måste gå igenom allt material och mörka (stryka över med svart) allt som rör tredje person och som kan vara till men för dem. Jag vet inte riktigt vad det skulle stå om nån annan (utom sonen) i mina papper men ingen människa lever ju i ett vacuum. ”Dina föräldrar” föreslog arkivarien men det har jag mycket svårt att tänka mig. De har ju inte precis varit närvarande. ”Pappan till ditt barn” föreslog hen sen men det lär ju inte vara något som kan vara till men för honom nu. Hen bad om ursäkt för att det kommer att dröja. ”Kanske två veckor kanske upp till en månad” och förklarade flera gånger varför och jag förstod att hen tyckte det var jobbigt att det tog tid. ”Du vill väl ha det på en gång. Det är väl viktigt”. Och det är klart jag vill ha mina papper men så jäkla bråttom är det ju inte. Det är inte så att det brinner. Men vem kommer på helt plötsligt att ”åh jag vill ha kopior på mina journaler och jag vill ha det NU!”.

Som jag skrivit förr så är det jobbigt att alltid vara den där patienten/brukaren. Jag är liksom aldrig jag som duktig vanlig skrivande arbetande Svensson. Jag är en produkt av min historia, min sjukdom och min funktionsnedsättning. Och jag kan aldrig bli vanlig. Hur mycket jag än skulle vilja. Visst har jag tagit mig långt från en ”mycket störd flicka” som det står på ett ställe i min psyk-journal till där jag är idag. Visst har jag utfört stordåd med de förutsättningar jag haft och har. Jag ÄR duktig och duglig. Jag vet det. Jag vet att jag har människors beundran. Jag vet att jag borde vara mer stolt över var jag är idag och att jag tagit mig hit trots min historia. Trots min sjukdom och trots min funktionsnedsättning.

Men så kommer det där svarta monstret uppdykande. Komplexet, svartsjukan, bitterheten.

Var på styrelsemöte igår hos en medlem och när jag kom hem var jag så bitter. Jag hade under mötet twittrat och skrivit till min man om mina känslor men när jag kom hem bara skrek jag. Han lät mig skrika en stund och tröck sen in en macka i käften på mig. Jag kan inte riktigt skriva om varför jag är så bitter riktigt ännu för det har inte helt och hållet lagt sig. Jag skäms över de känslorna men jag kan inte förneka att jag har dem. Måste bara hitta ett sätt att göra mig av med dem. Det är inget offer-självömkan för jag är arg men det är mycket varför. Varför ingen brytt sig. Varför har det blivit så här. Varför har ingen gjort något. Och framförallt när jag hör anhöriga och andra brukare idag och det har inte hänt nånting. Tvärtom har det blivit värre. Det finns alltså många där ute som har det som jag haft det och inget gör något.

Men jag antar att det är bättre att vara bitter och arg än uppgiven.

Bland annat Core (en timma vilket jag gillade men alldeles för mycket hopp), yoga (inget för mig) och spinning (tråkigt men effektivt). Jag ska prova core-spinning och gympapassen också men [...]]]> Har inte tränat (förens idag) på en vecka och inte gymmat på flera veckor då jag har testat olika pass.

Bland annat Core (en timma vilket jag gillade men alldeles för mycket hopp), yoga (inget för mig) och spinning (tråkigt men effektivt). Jag ska prova core-spinning och gympapassen också men framförallt danspassen ser jag fram emot. Inte för att jag är särskilt bra på att dansa men jag gillar dans och skulle vilja lära mig mer. Såg att det fanns danskurser i Bollywood nånstans var det nu var – det kanske jag rent av skulle få med min ytterst motsträviga partner på.

När jag pluggade i Sthl gick jag på Sats och körde aerobics. Jag tror jag körde easy aerobics i fem månader innan jag klarade av att gå in på den vanliga. Men jag hängde i och försökte och jag tror det är det som är grejen. Att fortsätta och fortsätta och fortsätta På den tiden var sonen liten och älskade att vara på barnpassningen som fanns intill Sats så han tjatade om att åka dit. Kan man annat än älska Sthl?!

Andra året jag pluggade i Sthl bodde vi längre norrut men i det nya köpcentret som just byggts där fanns även där barnpassning som var jättefint. Och som då plugga var det jag behövde mest åkte vi ofta till köpcentret på eftermiddagarna så kunde sonen vara på barnpassningen och leka och jag satt på fiket en trappa upp och pluggade. Mycket smidigt.

Maken opererades för några veckor sen. Jag fick komma in på uppvaket och sitta med honom men det ångrar jag nästan nu. Ingen hade förvarnat mig för hur han skulle vara. Blev lite av en chock faktiskt och jag visste inte hur jag skulle agera. Han pratade konstigt efter narkosen och betedde sig underligt överlag. Det sistnämnda borde jag vara van vid men med blodet rinnande ur käften samtidigt som han inte riktigt hade kontroll över sig så kändes det inte som min make. Det är inte så tändande att se blodet rinna, maken titta i kors och säga ”schag älshar desch”. Att han började sjunga på Galenskaparnas ”Säng, säng säng” och dessutom förklara vilken originalversionen är jag inte så förundrad över dock.

Idag var det som sagt gymmet och jag gick ut hårt på cykeln under uppvärmningen. Fick upp pulsen rejält. Lite för bra. Eftersom vi inte skulle hinna ett helt pass på en timma så tänkte jag köra lite punktträning och började med biceps sittande och 7 kilos hantel. Efter att ha kört höger armen började det brusa i huvudet och la från mig hanteln och steg av bänken och la mig på golvet nedanför där jag tuppade av. Förmodligen inte länge men jag är tacksam att jag ändå var så rådig att jag fattade att jag skulle sluta träna och lägga mig ner.

Vaknade upp kraftigt illamående och totalt desorienterad. Det tog ett tag att fatta var jag var nånstans och varför det spelades typ Rihanna i högtalarna varför det var så vitt och så långt till taket. Det första jag tänkte på var hur maken skulle kunna komma till mig då jag hade bilen. Jag ville att han skulle ta min hand och sitta och klappa om mig när jag mådde så dåligt.

Maken brukar fråga varför jag älskar honom och jag vet inte alltid hur jag ska svara. Men här nånstans tror jag svaret finns. Kära make – du är min trygghet och den första jag tänker på som jag vill ha vid min sida. Både när jag tuppat av och när det händer bra saker är du den första jag vill ringa och berätta. Du är en del av mig numera. Sonen och Nickan har stor del av mitt hjärta men du har på något sätt tillgång till hela ändå. Jag älskar dig!

Det pratas en del om att vi väljer klass. Göran Rosenberg sa det senast 1 maj på TV4 Nyhetsmorgon. Göran Rosenberg menade att vi inte föds in i en klass. Han menar att man [...]]]> Jag funderar en del på vad som är arbetarklass och om man inte är arbetarklass – vad är man då?

Det pratas en del om att vi väljer klass. Göran Rosenberg sa det senast 1 maj på TV4 Nyhetsmorgon. Göran Rosenberg menade att vi inte föds in i en klass. Han menar att man har 18 år på sig att besluta. Och det hänger väl lite ihop med tanken om att man väljer och de som valt fel är de ”misslyckade”. Skyll dig själv att du inte tog chansen när du hade den- om du bara tänkt positivt – bara DU kan förändra din situation blablabla.

Göran Rosenberg ”feltolkade” Ylva Johansson och nämnde att arbetslösa ställs utanför med klassbegrepp för arbetarklass är bara de som jobbar. En ganska fjantig kommentar även för att komma från Rosenberg.

Men jag funderar ändå på hur det är om man aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden som ungdomar och människor med funktionsnedsättning som myndigheterna pratar så fint om hur viktigt det är att de kommer in på arbetsmarknaden men de själva inte vill anställa?

Eller om man hamnar inom den ”alternativa” arbetsmarknaden som invandrarna som inte får jobba eller inte får något jobb och de papperslösa (som alla vet om existerar men ingen pratar om för vi tjänar gott med pengar på dem) eller dem som svartarbetar för att få till det där lilla extra som att gå till tandläkaren? Eller dem i ”utanförskap” (ännu ett av borgerlighetens nyspråk) i form av utförsäkrade? Eller de som ser bristerna och tiger om dem för att kunna betala sin hyra och försörja sin familj?

Är man då arbetarklass? Facket måste ju kämpa mot svartarbete som det tar inkomst från deras ”riktiga” medlemmar och för bättre villkor på arbetsplatserna.

Lyssnade för en tid sen på ett radioprogram om arbetare, arbetarklass och hur den framställs. Att arbetaryrken kallas skitjobb. Att Sverige består av medelklass eller utanförskap. Jag är inte skolad politiskt och har fått lära mig om hur samhället fungerar genom att engagera mig i vuxen ålder. För mig var medelklass ett uppsving från arbetarklass och på det viset något bra.

Som mina föräldrar som slitit på fabriker och vårdhem för att idag äga sina hus och åka på utlandssemester. För mig har de gått från arbetarklass till medelklass. Från den slitna industrilägenheten till eget hus. Från jobba sig upp från golvet till arbetsledare eller egna företagare. För mig var medelklass något positivt tills en vän sa att det var borgerlighetens sätt att förminska klasskampen.

För ingen kan komma och säga att inte det fanns och ännu finns olika samhällsklasser. När jag växte upp så var det en tydlig skillnad mellan oss arbetarbarn och de andra. De var inte överklass men ändå lite ”finare”. Men ingen pratade om det. Vi skulle alla få en chans i den nioåriga grundskolan och det frivilliga tvååriga gymnasiet.

Som sextiotalist känns det som om jag tillhör en förlorad generation. Vi började skolan på sjuttiotalet i den nyligen utbyggda grundskolan. Vi behandlades alla lika i grundskolan vilket innebar att de som var lite smartare eller behövde lite mer stöd hamnade utanför mainstream. Vi gick ut gymnasiet på åttiotalet till arbetslöshet och maxade räntor.
Jag har inget minne av att de arbetarbarn jag umgicks med, ens pratade om att läsa vidare. Det var gymnasiet (i bästa fall) och sen jobb. Jag hade visserligen en dröm att bli jägmästare men förstod tidigt att det var rätt kört för mig som kvinna (och förmodligen även som arbetarbarn men det fattade jag inte då) och la ner den tanken. Senare sökte jag PHS och utbildade mig till polis då den utbildningen var betald, i alla fall till en del. Men polis är definitivt ett arbetaryrke. På många vis ett riktigt skitjobb faktiskt.

Jag gick ut gymnasiet i mitten av åttiotalet när de tillgängliga jobben hade minskat betydligt. Jag tror att ganska få av oss från min gymnasieklass fick arbete inom vår utbildningssektor. Vi fick aldrig nån chans att arbeta oss upp från golvet som våra föräldrar och betala av våra studieskulder och huslån har vi för länge sen insett det omöjliga i.
Våra barn har fått en bättre studiegång med individualiserade skolplaner och en del annat är bättre för dem. Men de går ut till en rekordhög ungdomsarbetslöshet. Och klassklyftan växer, skillnaden i medellivslängd på arbetarnas barn och akademikernas barn ökar. Betygen och den eftergymnasialutbildningen skiljer sig åt mer och mer mellan arbetarnas och akademikernas barn. Trafikskadenämnden ersätter akademikernas barn mer då de förmodas få ett större inkomstbortfall.

Min son frågade mig vid något tillfälle när han var yngre upp vad vi tillhörde – arbetarklass eller akademiker? Jag blev honom svaret skyldig för jag visste inte. När är man arbetarklass och när är man akademiker?  Min moster anser att jag har så mycket utbildning men sanningen är att sonen är den första i vår släkt som läser en längre utbildning på högskolan. Ylva Johansson sa, i samma program som Rosenberg, att arbetarklass är LO-yrken.

LO har fjorton förbund:
Byggnadsarbetareförbundet, Elektrikerförbundet, Fastighetsanställdas Förbund, GS Facket för Skogs-, Trä- och Grafisk bransch, Handelsanställdas förbund, Hotell och Restaurang Facket, Industrifacket, Metall, Kommunalarbetareförbundet, Livsmedelsarbetareförbundet, Musikerförbundet, Målareförbundet, Pappersindustriarbetareförbundet, Seko – Facket för Service och Kommunikation, & Transportarbetareförbundet.

Jag har aldrig varit medlem i ett LO-förbund utan började min fackliga bana i Syndikalisterna för att övergå i Polisförbundet (som synnerligen osolidariskt valde att ställa sig utanför allt) sen SKTF/Vision och snart ingenting. Dock har jag jobbat inom flera olika LO-sektorer. Tillhör jag arbetarklass?

Jag är född av en bio-mamma som cyklade med mig till dagis för att sen ta bussen och åka iväg och städa. Jag följde med släktingar till jobbet på fabriken och kände maskinerna och stressen. Som treåring hjälpte jag morfar i verkstan och som sjuåring spelade jag kort med gubbarna på bussgaraget. Jag växte upp i ett barnrikeområde där alla jobbade på industri eller andra ”vanliga” yrken tills pensionen då männen dog och kvinnorna haltade långsamt fram med värkbrutna leder. Vi gick i skolan i närområdet, hade ett utomhusbad och Folkets hus ännu närmre och kvartersbutiken som sålde allt utan att man ens behövde passera stora vägen. Det var ett bra och tryggt liv att växa upp. Inga pedofiler, inga rån, inga klockor eller mobiler.

Arbetsolyckorna ökar – 2010 dog 14 (!) byggarbetare på jobbet och varannan byggarbetare i Sverige är rädd att gå till jobbet. De få som vågar berätta öppet om bristerna på arbetsplatsen är de med tillfälliga anställningar då jobbet är det enda som står mellan arbetaren och en nedmonterad välfärd med en a-kassa det inte går att leva på. Flera är de exempel på protesterande anställda som blivit svartlistade, omplacerade, sparkade eller bortmobbade.

Om det var 14 åklagare som omkom på sitt jobb varje år – hur hade det hanterats tror ni?

H hörde en smäll på natten till långfredagen och trodde det var ett skott och funderade på om han skulle gå ut. Jag ar [...]]]> Låg i sängen igår och funderade på om vi skulle flytta från Falkagård för det känns inte som en optimal situation att ligga och vänta på skottlossning eller bilbränder.

H hörde en smäll på natten till långfredagen och trodde det var ett skott och funderade på om han skulle gå ut. Jag ar iväg i Karlskrona den natten men efteråt när vi pratade var jag tacksam att han inte gått ut. Han springer iväg på en det ena och än det andra och jag får greppa tag i kläder och vad som ligger fram för att han inte ska råka ut för något. Nu tror jag inte det var skottlossning utan möjligen en smällare. Det var en smäll och inget mer men vi har inte hört något om skottlossning eller något annat så kanske det var en baksmällare på en bil eller något.

Det låg jag som sagt och funderade på vid midnatt när jag hörde en smäll ungefär som ett skott. Jag tänkte att det var nog en sån smäll som H hörde i förra veckan. Strax därefter går H ut och röker och kommer inrusande ”bilbrand”, ”vit skåpbil” och ”vad är det för nummer” varvid han rusar ut igen. Jag får på mig ett par byxor och rusar ut i pyjamas och tofflor.

Det var inte vår vita skåpbil som brann utan grannens jobbebil som de är tvungna att ta hem på nätterna för på firman får de inte stå ifred för slangning och skadegörelse. Det brann kopiöst så marodörerna måste ha hällt rejält med bensin eller annan tändbar vätska i sätena och alla bilar runtomkring har fått lackskador. Tack vare att det var en skåpbil så har dock bilarna runtomkring klarat sig bättre i och med att den är så hög. Jag tycker nog brandkåren tog orimligt lång tid på sig att komma hit i natt. De brukar vara snabbare.

H berättade efteråt att när stod där och väntade ute på gården så kortslöt startmotorn på bilen som brann och började rulla framåt och putta på Saaben som stod nos-mot-nos. Det måste ha varit ganska surrealistisk. Höga lågor i mörkret, inga människor och det enda man hör är branden så plötsligt börjar bilarna röra på sig.

Första gången vi upplevde en bilbrand här var innan vi ens flyttat in. Vi höll på att tapetsera nånstans och blev hungriga och beslöt oss för att äta. Klockan var säkert två på natten och H stekte fläskkotletter så det rök och helt plötsligt ser vi blinkande blåljus i köksdörren en och flera brandbilar som passerar. H blev bestört för han trodde han utlöst något brandlarm med sitt stekande.

Sen har det brunnit bilar både här och där på alla parkeringarna runt vår väg. Eftersom vi har en annan dygnsrytm än normalt folk är vi ofta vakna på natten och som H röker så är vi ofta de första som hör och ser och larmar. När det var inbrott på fritidsgården var det H som noterade larmet och sprang dit (med mig i tofflar och mjukisbyxor kort därefter). Ibland kommer vi hem mitt i natten och vid något tillfälle parkerade vi på vår parkering när det smällde till på parkeringen på andra sidan vägen och lågor slog upp från en bil. Jag såg en person rusa därifrån med en dunk i handen.  Jag blev rädd och när jag blir rädd reagerar jag instinktivt med ilska och skrek för fulla muggar ”DIN FEGE JÄVEL KOM HIT OM DU VÅGAR”.

H blev lite skraj och hyschade åt mig. Men han kan springa iväg utan att tänka på sin egen säkerhet men när jag står 100 meter bort och skriker åt någon som redan har försvunnit mellan husen oroar han sig för min. Vad är det för macho-gener som poppar upp då och då?

Vid något tillfälle när det brann på vår parkering skulle jag iväg och jobba tidigt på morgonen och sov tidigt för en gångs skull. Jag vaknade av en dieselmotor på tomgång, konstaterade att det brann, att brandkåren var här sen la mig på andra sidan och försökte somna om och önskade att de kunde släcka lite tystare.
Ibland reagerar jag med ett trankilt lugn. På något vis är det mer skrämmande för har man inte då kommit till ett stadie att det måste till en hel del för att man ska reagera? Kokande grodan-typ. Sonen har ärvt många saker av mig och en sak är hostan. Han har liksom jag hostat sig genom livet och framförallt nättrena. Och givetvis fick han falsk krupp ovanpå detta. Jag ringde till doktorn som skickade hem en andningsmaskin med bud till oss. Jag åkte alltså inte ens in till doktorn utan när han blev bättre lämnade jag bara tillbaka maskinen.  Efteråt har jag funderat på hur jag kunde vara så lugn i det fallet? Efter alla andra gånger vi besökt sjukhus och vårdcentraler för alla möjliga saker som till exempel blodförgiftning, knivsår och glassplitter.

När det var som mest bilbränder här på Falka funderade jag på vad som hindrar dem att tända på garagen? Eller förrådsbyggnaderna? Då vi har garagen i direkt anslutning till bostadshusen är det lite läskigt och jag har funderat på evakueringsplaner och hur vi ska göra med katterna i sånt fall. Vad ska man ta med sig. Nu har det ofta varit fråga om (enligt polisen i alla fall) försäkringsbedrägerier så då är ju ”bara” just den bilen i direkta farozonen. Dock blir ju alla andra bilar runt omkring skadade och det är struligt nog att använda sig av försäkringen ändå.  Dessutom ökar försäkringspremien och minskar värdet på våra lägenheter med upprepade bränder.

I natt var det uppenbarligen fråga om inbrott i bilen för det har tydligen stulits massa verktyg så smällen jag hörde var förmodligen när de slängde sten genom rutan på förardörren för att få upp låset. Nu efteråt önskar jag att jag regerat mer på smällen och gått ut för då hade jag i alla fall kunnat förhindra bilbranden i alla fall och tillika lackskadorna på vår bil.

På den bra-iga sidan! Den sidan som H körde in i snövall så sidodörren trycktes in och repade hela bakskärmen och vi fått reparerat för stora pengar. Hade det åtminstone varit på den rostiga sidan hade man ju kunnat måla över det så var det bra med det.

Nu har jag varit nere i biltvätten och konstaterat att den måste putsas för hand och sen måste lackskadorna åtgärdas omedelbart innan de blir som rosten på andra sidan och hur vi ska få råd till
det vet jag inte. Kan inte tjuvarna som stal grannens verktyg fixa vår rost med de verktygen som kompensation för att de har orsakat skador på vår bil? Vi som aldrig skadat någon med flit och som inte har ett skit med det hela att göra?

Fler foton på min Flickr

Det tog ett tag men till slut kontaktade en arbetsterapeut mig. I julas fick jag sen besked om att [...]]]> Efter mycket om och men fick jag besked om starta eget och satte igång med raketfart i höstas. Jag har dock funktionsbegränsningar och frågade om extra stöd som jag vet att man kan få.

Det tog ett tag men till slut kontaktade en arbetsterapeut mig. I julas fick jag sen besked om att jag får extra pengar från arbetsförmedlingen för ett s.k. .personligt biträde för att hjälpa mig där min funktionsnedsättning sätter hinder. I mitt fall främst sköta alla telefonkontakter då jag har mycket svårt att prata i telefon. Och i början av mars i år fick jag mina hjälpmedel i form av läsprogram och scanner och lite annat. Från det jag först fick klartecken med starta eget har det alltså tagit ett år att få det stöd jag har rätt till.

Efter mycket om och men kom jag fram till att anställa en person på några timmar i månaden som personligt biträde. Den personen jag tänkte anställa skulle passa så perfekt då vi i många år har planerat att starta något tillsammans. Tyvärr blir det inte alltid som man planerar och allt gick i stöpet och jag stod på ruta ett igen. Sen ramlade en annan möjlighet på mig. En person som fått 75 % sjukersättning och behövde 25 % jobb. Perfekt!

Men att bli arbetsgivare är inte så lätt. Och då menar jag inte ekonomiskt utan administrativt. Hur man blir en arbetsgivare med rätt försäkringar, intyg och enligt alla konstens regler? På skatteverkets hemsida anmäler jag att jag vill vara arbetsgivare. Då arbetsförmedlingen gör koll via sin tjänst som jag f.n. inte kommer ihåg namnet på så är jag inte registrerad som arbetsgivare. Jag gör en ny anmälning via skatteverkets hemsida och AF gör en ny slagning. Inte anmäld. *suck* Jag letar efter telefonnummer till skatteverket men hittar inget. Är rätt slut nu så mina kognitiva förmågor minskar kraftigt minut för minut. Jag kontaktar skatteverket via deras kontaktformulär. Och få svar någon några dagar senare att jag är anmäld som arbetsgivare – från och med den 24 april! Jag svarar och frågar om de kan ändra det till den första april åtminstone men har inte fått svar.

Angående AFA* kontaktade jag först mitt försäkringsbolag, ett litet lokalt bolag där jag har företagsförsäkringen, men nej de tecknar bara företagsförsäkringar och andra försäkringar men hänvisade till FORA. Jag försökte kontakta FORA via mejl men det gick inte så jag ringde och efter mycket om och men kom jag fram till att jag kan försäkra alla mina anställda arbetares alla AFA men bara TFA för tjänstemännen.

Vad är skillnaden på arbetare och tjänstemän då?

Ingen kunde riktigt förklara det men min förmodade anställde frågade sin granne som menade att ”duschar du efter arbetsdagen är du arbetare och duschar du på morgonen är du tjänsteman”. Make sense för mig men jag fick inte veta var jag ska försäkra en tjänsteman vilket ju enligt ovanstående regel det är jag ska anställa.

Var tecknar man de andra försäkringarna då?

Jo till Collectum som administrerar den s.k. ITP-planen. Vad det nu är. De erbjuder kurser i ITP det var ju snällt. Kanske man borde ha ett hum vad det innebär först. Jag kontaktar Collectum per telefon. De har faktiskt möjlighet att kontakta via mejl till skillnad från FORA där man måste ha tecknat en försäkring innan man får kontakta dem via mejl. På Collectum får jag veta att ja visst kan du teckna försäkring här men bara om du har kollektivavtal.

Jaha, men hur skaffar jag ett sånt då? ”Du går med i svenskt näringsliv”. Jaha, men vad kostar det då?

Du ser kostnad är ju ganska intressant för mig som arbetsgivare – jag har ju inga kassaskåp att ösa pengar ur. Men se det går inte att få veta utan att kontakta någon. Dock går det faktiskt att göra via kontaktformlär på hemsidan. Jag har fått rådet att gå med i näringsrådet lokalt vilket går på ca en tusenlapp om året. Men om jag samtidigt då blir medlem i något annat typ SNL vet jag inte. Hon som gav mig rådet att gå med i det lokala näringsrådet sa åt mig att ringa nyföretagarcentrum för att få hjälp med de här frågorna. Jag ringer NFC och får svaret att ”vi kan mycket men inte allt ring det här numret så kan du få nyföretagcheckar för konsulthjälp”. Ja det är säkert jättebra med konsulthjälp men det innebär att jag ska ringa regionen som ska utreda om jag är behörig till en dylik check och sen ska jag få den, kontakta en konsult (och RÄTT konsult) som ska ha tid och sen ska jag kunna få svar på mina frågor. Frågor som jag behöver få svar på idag! Jag tar inte kontakt med SNL då det verkar hur stort som helst och jag har viss principiellt motstånd mot just SNL.

Arbetsförmedlingen är på mig att jag måste teckna försäkringar och hänvisar mig till sparbanken. Jag ringer! för att få en tid så fort som möjligt och får en nästa vecka som givetvis måst ombokas till en annan dag då de som bokar inte har koll på varandra. På banken får jag besked att de inte kan teckna försäkringar för någon som uppbär sjukersättning men pension går bra. Försäkringssnubben menar att jag borde ta kontakt med Collectum då det inte är säkert att de heller försäkrar anställda med sjukersättningar och då är det ju ingen mening med att gå med i SNL i alla fall och jag är sååå välkommen att komma tillbaks för pensionsförsäkringar när jag vill. Jag kontaktar Collectum – per telefon – och efter omkoppling till rätt snubbe och lång väntan då inte heller han vet utan måste tillfråga kolleger, får jag besked att de gör de visst. Inga problem bara du har ”kollektivavtal eller hängavtal”.

Hängavtal? Jag har god lust att hänga mig efter att inte få nån kontroll på hur jag ska bli arbetsgivare men jag har aldrig hört att de har avtal om det.

Arbetsförmedlingen ligger på men tack och lov har denne vett att förstå att jag inte klarar av mer telefonsamtal och använder sms. Jag får ett telefonnummer till Unionen. Unionen som jag, per mejl, försökt kontakta i månader innan för just försäkringar, a-kassa och avtal men fortfarande inte fått svar från. Jag tar mina sista telefonkrafter och ringer till Unionen. Nu orkar jag inte mer tjafs. Denne jag ringer vill att jag mejlar (!) mina uppgifter till henne så ska hon se till att en handläggare tar kontakt med mig.

Jag mejlar allt jag kan komma på och lite till. Förmodligen för mycket men i det här läget orkar jag inget annat än total transparens. Några dagar senare ringer en kvinna från Borås upp mig och säger att jag vill ha kontakt med henne.  Då jag nyligen föreläst två ggr i Borås och dessutom fått ett annat mindre jobb via Borås så rådbråkar jag mitt minne men fattar noll. Det går ett par förvirrade minuter innan jag fattar att hon ringer för avtalsförsäkringar från Unionen och inte regionen. Kvinnan i telefonen ska i alla fall till Falkenberg den 12 april och kan träffa mig då för F2F, reda ut allt och teckna allt jag behöver.

Sen la jag ner alla kontakter. Jag har i princip gjort av med ett års telefonenergi på en månad och stressen är total. Magen har gjort uppror och jag orkar ingenting. Igen. Så stödet jag fick i december från AF för att fixa allt det här har nu gjort mig så pass sjuk att jag i nuläget inte vet om jag klarar av att ens jobba. Just nu ångrar jag hela företagsidén och vill söka chaufförsjobbet på strandtåget i sommar. Köra turister mellan torget och stranden känns som det mest intellektuella arbetet jag klarar av i dagsläget.

* AFA = Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag, bildat 1962
AFA-försäkringarna har avtalats i kollektivavtal eller andra överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Försäkringarna ska ge ekonomiskt stöd bland annat vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom (AGS och AGS-KL), vid arbetsskada (TFA och TFA-KL), vid dödsfall (TGL) samt vid arbetsbrist (AGB). AFA-försäkringarna administreras i en för tre försäkringsbolag gemensam organisation.

Andra förkortningar:
AF = arbetsförmedlingen
SNL = Svenskt näringsliv
NFC = Nyföretagarcentrum
ITP = Industrins och handelns tilläggspension och är en kollektivavtalad tjänstepension för privatanställda tjänstemän i Sverige. Tjänstepensionen ITP har kommit till genom ett avtal mellan PTK och Svenskt Näringsliv.
FORA = Fora AB fungerar som den förmedlande länken mellan svenska företag och deras anställda och försäkringsbolag, stiftelser och fonder när det gäller flödet av försäkringspremier och kollektivavtalade avgifter. Företaget ägs av Svenskt Näringsliv tillsammans med LO och har 175 anställda. Fora administrerar Avtalspension SAF-LO(ASL), Försäkringstjänstemännens pensionsplan (FTP08), samt trygghetsförsäkringar från AFA.

Fråga 1: En fysiker som även gästspelat i The Next Generation ska medverka i Big Bang Theory. Vem?

Fråga 2: Vilket var världens första domännamn på två bokstäver?

Fråga 3: Bineros grundare deltog 2009 på Power Big Meet i [...]]]> Några av frågorna till Nördquizen vi inte höll på Webcoast den 17:e mars

Fråga 1: En fysiker som även gästspelat i The Next Generation ska medverka i Big Bang Theory. Vem?

Fråga 2: Vilket var världens första domännamn på två bokstäver?

Fråga 3: Bineros grundare deltog 2009 på Power Big Meet i Västerås. Hur åkte han dit?

Fråga 4: Kuggen, det runda huset i fem våningar med kuggdrevsinspirerad fasad, vi kan se från matsalen. Hur många kuggar har det?

Fråga 5: När grundades Sveriges första kooperativa företag – Lagunda och Hagunda häraders varuanskaffningsbolag?

Fråga 6: Världens först registrerade domännamn registrerades redan 1985. Vilket?

Fråga 7: Gänget i Big Bang Theory  har lagt till två moment i Sten sax påse. Vilka?

Dagens första session (Från bokidé till bok – hur förverkliga din bokdröm) den som gav mig mest.  Kristina Svensson pratade om hur ge ut en bok och lite om varför och tips på vägen. Tydligen vill var tredje svensk skriva en bok och intresset för sessionen [...]]]> Vad fick jag ut av gårdagen då?

Dagens första session (Från bokidé till bok – hur förverkliga din bokdröm) den som gav mig mest.  Kristina Svensson pratade om hur ge ut en bok och lite om varför och tips på vägen. Tydligen vill var tredje svensk skriva en bok och intresset för sessionen var stort så vi flyttade ut från den lilla salen redan innan den startade.
Resten av dagen var sådär. Dels gav sömnbristen sig till känna och dels agerade halsen sandpapper igen. Så här retroperspektivt inser jag att jag borde ha sålt min biljett och stannat hemma. Men viljan är större än förståndet. I mitt fal i alla fall.

Två sessioner gav lite mer och det var debatten mellan Niclas ”Deeeped” Strandh och Brit Stakston om listor. Brit kom väl förberedd med en pp om listor och sopade banan med stackars Niclas som även han borde ha stannat hemma i sängen pga. sjukdom. Niclas menade att listor är bra. De hjälper oss att strukturerar omvärlden. Han avslutade sitt inledningsförande med att samhället utvecklats tack vare listor. SÅ långt vet jag inte om jag håller med om dock trots att jag själv är galen i listor. Men mina listor är förvisso av annat slag än den hippa.

Jag har aldrig varit intresserad av hippighet i alla fall. Jag har alltid gått min egen väg och bildat mina egna uppfattningar. Givetvis blir jag påverkad av reklam och listor. Jag är ju inte en isolerad ö men jag har inte kollat n den s.k. twitterlistan över inflytelserika twittrare. Den enda jag uppfattat från den listan är Jonas Gardell låg överst. Jag följer inte Gardell men det är så många som rt:ar honom så jag behöver inte.

Brit pratade om problematik att vi värderar vår omgivning utifrån listor. Topplistor blir sanningar.  Och vi fångas i jakten på listplacering, länkande och rt:ande.  Och visst jag påverkas av listor. Framförallt om litteratur och film. Där kollar jag väldigt mycket på listor. Vilka som ligger i topp och nya böcker. Och drömmer om att finnas där. Även om jag inte är intresserad av hippheten och inte skriver för nån annan än mig själv så finns ju i tankarna nånstans långt bak en lite önskan om att bli uppmärksammad. Men det är ju min bok i så fall inte jag. Jag har rent av tänkt skriva under pseudonym för att slippa fokus på mig. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig ha en stand-in som säger att hon skrivit min bok för att slippa just fokuset på min person. Förvisso riskerar boken att utgå från dennes värderingar som ju inte nödvändigtvis är mina.

Brit väckte en tanke jag inte funderat på – är en bloggande patient viktigare än en icke-bloggande? Ska jag som vårdpersonal ge mer vård till en röst som kan värdera mig och ge en röst utåt? Ska jag som företag ge bättre service åt en kund som ligger högt på klout-listan? Är alla lika värda och har allas röster samma inflytande?
Nästa session som var synnerligen intressant var Tomas ”@tlindroth” Lindroth som pratade om laptoping och Alt-tab kulturen vi lever i. Han har satt namn på en mängd nya företeelser: online tics, skärmsläckarskräck, digital strössel och interaktionssköld. Hur digitaliseringen förändrar våra sociala interaktioner.  Utifrån mitt perspektiv med aspisar och psykisk ohälsa var hans session den som gav mest funderingar. Jag kommer att återkomma till det. En annan dag.

Pingback: http://blogg.binero.se/2012/03/vinn-goteborgs-storsta-surfplatta-och-surfskola-pa-webcoast-2012/

Nya prylar borde ju uppväga min ledsenhet en smula kan [...]]]> Sitter och skriver på nya ultrabooken jag fått idag. Jag har äntligen fått alla mina hjälpmedel jag väntat på i tre månader. Typiskt på något vis dock att de kommer idag när jag är så ledsen att jag inte riktigt kan njuta av dem.

Nya prylar borde ju uppväga min ledsenhet en smula kan man tycka men tyvärr funkar ju inte sorg på det viset. Delad glädje dubbel glädje men sorg är mer ensamt. Det var nån som sa att döendet är ensamt. Min känsla är att även sorgen är ensam. Det är ju inte så att jag känner mindre sorg för att jag delar den med någon. Tvärtom så känns det som om jag lastar denne med mina bekymmer vilket i mitt fall faktiskt kan öka sorgen.

Jag har haft en tuff session med terapeuten idag. Vi kom omedelbart in på känslor och vilka känslor jag kände som barn. Om jag känt ilska. Givetvis måste jag känt ilska under min uppväxt men idag kunde jag inte komma på en enda gång jag känt ilska. Allt jag kände var bara övergivenhet och ensamhet. Och ledsenhet.

Hjälpmedlen jag fått är en Asus ultra Book i nått borstat stållook. Den är fruktansvärt tunn. Och komiskt nog så tack vare att den är så tunn är kanterna på den vassa. Som jag har stark fobi mot vassa saker så blev jag förskräckt till skillnad från maken som blev helt exalterad. Den är tyst och det gillar jag dock. Men surfplattan är en katastrof. En Paddytek. Den är plastig, fläkten låter HÖGT och multi touchen fungerar inte. Jag tror inte ens jag ska försöka använda den för jag kommer bara att bli irriterad efter Ipad:en. Batteriet på Paddyteken är kasst redan från början och det säger på något vis allt om kvalitén på den. Maken tror förvisso att en del av problemen kommer att försvinna med uppdatering.

I lådan fanns dessutom en penna som spelar in och spelar upp samt block till den pennan (ECHO-pen och lightscriber) samt ett headset och en scanner för skrifter. Och givetvis – det jag väntat mest på – tal-till-textprogrammet! Lite humor ät det dock att både det programmet och uppläsningsprogget till scannern kommer på cd-skivor då varken surfplattan eller ultrabooken har cd-läsare…