Gröngöling

Blev tillfrågad av HN, vår lokala blaska, om det var jag som anordnat psykiatrins dag i Varberg ikväll och jag svarade ”nej jag är en av dem som har ordnat det”. Trots att det i praktiken är ju jag. Jag framhåller gärna andra och då framförallt föreningarna som jag ju så mycket vill stötta och stödja men är det verkligen sant?

Ganska ofta ifrågasätter jag syftet med varför man gör saker å ting. Jag tror inte på rent altruistiska syften. Nånstans är det ju ändå så att jag får en kick av att göra saker även om jag betonar någon annan. Nu ifrågasätter jag varför jag framhåller andra istället för mig själv. Är det så att jag inte vågar stå för det jag gör. Eller för att jag vill bli ”helgonförklarad” för det jag gör så ”osjälviskt” kanske. Jag vet inte. Jag vill ju tro att jag gör det för att stötta och stödja andra men jag tror som sagt inte på altruism. Inte ens i mitt eget fall.

Nånstans är det inte helt ärligt att inte ta emot äran av det jag gör. Jag blir inte ärlig mot mig själv och därmed inte heller ärlig mot andra, de människorna som jag faktiskt riktar uppmärksamheten mot. Det innebär ju att jag inte ens kan skylla på altruistiska syften utan det handlar om något helt annat. Vad vet jag inte. Jag har gjort så här i flera år och det är inte att jag inte kan ta beröm. För jag slickar i mig det jag får och behöver bekräftelse och frågar efter det ofta. Men ändå så framhåller jag andra vilket innebär att jag inte alltid får cred för det jag gör. Jag blir sällan sur eller arg för det är ju det jag vill; att någon annan ska få beröm för det de faktiskt gjort. Men jag framhåller inte mig själv eller tar cred för mina egna insatser och jag undrar varför.