Gröngöling

Talade om för läkaren idag att jag avskyr läkare och sjukhus men att det inte var personligt. Han log och menade att det är okej att avsky sjukhus. Han kommenterade inte att jag även sa att jag avskyr läkare.

Jag satt hela vägen till stan och beklagade mig för sambon över inkompetenta läkare och alla kränkningar jag utsatts för genom åren av sjukvårdspersonal. Jag är så trött på att bli behandlad och bemött som en idiot hur jag än har bemött dem. Jag anser dessutom att är jag sjuk och behöver sjukvård så ska jag inte behöva fundera på mitt eget bemötande i första hand. De har många års studerande och borde förstå bättre och dessutom tjänar de i regel mer i månaden än jag gör på ett halvår.

Därmed inte sagt att jag får bete mig hur som helst – det är inte det jag menar. Jag har aldrig varit otrevlig. Jag har varit avstängd, otillgänglig och tjurig. Jag har betett mig otroligt aspigt. Jag har varit sjuk, haft smärta, oro och ångest. Jag har vissa gånger ställt krav på att få hjälp och gett förslag på vad det kan vara för fel när inte läkaren verkat brytt sig om att ta reda på orsaken. Men det är aldrig en bra idé. Läkare är uppenbarligan fullkomliga och gudnåde den som ifrågasätter om det så bara handlar om att ge förslag.

Så idag försökte jag vara passiv. Inte säga så mycket. Men misslyckades redan på första frågan. Läkaren frågade hur läget var i höstmörkret varvid jag ansåg att det var en idiotisk fråga. Sen upplyste jag honom om att jag avskyr läkare och dessutom kunde jag inte svara på en enda fråga han ställde. Vem kollar för övrigt färgen på sin avföring!!!???

Men han kom fram till ungefär samma slutsats som jag tänkt men inte nämnt (förståss – inte ifrågasätta!) vilket var förvånande. Jag vet inte om det har inträffat förr. Jag kanske har missbedömt just denna läkaren. Det vore ju trevligt att efter 40 år träffa en läkare som är vettig. Jag ska i alla fall ge honom ”the benefit of the doubt”.