Den store fick såpbubblor och en monsterbok. Alla sexåringar gillar monster oavsett kön. Den lille fick en gräsklippare i plast som hon genast satte dockan på och körde runt med i huset till allas inte så stora förtjusning, då den utan hjälp av batterier lät som en gräsklippare. Lagom genustänk utan att chocka familjen för mycket.

Min gudson och tillika grannars son är tre år och älskar, som alla barn, glitter och fina kläder, gärna klänningar som mamma och storsyster. Häromdagen hade han rosa klänning över en tröja med puffarmar på sig till dagis för de skulle ha midsommarfirande och ha fina kläder. Dagispersonalen som ändå verkar ganska progressiva hade visst stått handfallna.

Åh är du utklädd till flicka

Och även senare på kvällen då Attention hade midsommarfirande med alla barn och vuxna var det några som kommenterade eller överdrivet berömde hans fina klänning. En mamma tog honom i famn och ”skojade” Är du en liten flicka idag. Hon blev sur när vi ifrågasatte hennes könsrollssnack. Och det är ändå en mamma som borde vara lite öppen med tanke på hennes barn inte är som alla andra.

När min son var under året fick jag ofta kommentarer om ”min söta dotter” då han hade mycket kläder i rött och rosa. Jag fick nästan alla kläder eller köpte second hand och jag var inte så medveten om klädkoderna på den tiden. Men även om jag varit det hade jag nog handlat likadant. Jag gillade att gå mina egna vägar redan då. Klädde mig själv ganska udda.

Men det är – fortfarande – provocerande att män har klänning. Det är inga ”riktiga karlar” som går i det. Men männen närmar sig kvinnors beteende och utseende i kommande generationer. Sonens kamrater iklär sig såväl rosa som klänningliknande plagg samt sminkar sig och tillbringar timmar framför spegeln med diverse hårprodukter. Jag har inga problem med unisexmodet. Jag har inga problem med att det inte går att se vilket kön någon tillhör. Men så har jag heller inga problem med annan sexuell läggning än den heterosexuella. Skulle det klicka mellan några så spelar ju den sexuella attraktionen och kärleken mer roll än traditionen ”måstet” man-kvinna och då är det ju skitsamma vad man har på sig.

Det är nog den enda vägen till ett jämlikt samhälle. Att vi skippar könstillhörighet och går på intresse, kunskaper och personligheter istället. Då skulle män kunna jobba på dagis och kvinnor i gruvindustrin utan att det viskas homo bakom ryggen. Men det är låååååååååååång väg dit. Studenterna går rakt in i gamla seder och traditioner med mörk kostym på grabbarna och vita korta klänningar på flickorna. Utan undantag. Och visst står jag där som stolt mamma till min son i kostym och pöser av stolthet över min fine son. Jag hade respekterat om han hade protesterat mot allt och haft vad som helst annat på sig. Jag hade firat honom precis lika mycket men kanske lite mer … överdrivet. Så vem är jag egentligen att gnälla på andra.

Jag lyssnade på en liten föreläsning häromdagen. En snubbe i min ålder från arbetsförmedlingen pratade om arbetsförmedlingens roll och vad de kan erbjuda. Och han pratade konstant om män när det gällde arbetsgivare och tekniska arbeten. En gång var det en kvinna vilken han benämnde som tekniktjej annars var det Nisse och Pelle och Göran etc. Vid ett tillfälle pratade han om lokalvårdare (f.ö. ett yrke han lyfte upp då det tydligen finns brist på det) och DÅ var det givetvis en Stina.

När sambon min började prata om att flytta om ens kvinna har en spetsutbildning som t ex bergsprängare så hängde arbetsförmedlingssnubben på men ändrade automatiskt förutsättningarna till att ju sambon får flytta med om mannen är bergsprängare då det inte finns så många jobb som just bergsprängare här i Halland. Han kunde bara inte tänka sig en kvinnlig bergsprängare.

Jag vet två kvinnliga bergsprängare bara här i Falkenbergs kommun så jag tror mer det var hans fördomar än kunskap. Men det säger så mycket om hur nedärvt våra könsrollsmönster är och hur villigt vi går raka vägen ner i dem.

Men det är knepigt det här med privata företag som gör bra saker. Som Don’t & drive kampanjen som saluförs som vägverkets men har gjorts och drivs av ett privat företag. Eller Gratis i skolan. Eller Tidningen i skolan (som snart byter namn till Mediekompass) som ägs av TU – tidningsutgivarna som i sin tur ägs av medier och även driver egna aktiebolag. Eller det mest flagranta exemplet med Ronald McDonald hus.

Många använder barn på ett eller annat sätt i sin argumentation för sin sak. Alla tjänar de pengar på vår bekostnad och i några fall får vi något tillbaka. Som Don’t drink & drive. Jag hade ingen aning om att ett privat företag står bakom materialet men stödjer kampanjen stenhårt. Och skulle mitt barn bli allvarligt sjukt skulle jag inte tveka en sekund om vi fick erbjudande om att bo på ett Ronald McDonald hus.

Men det blir knepigt när vi överlåter utbildning och omsorg på privata aktörer. Som Helena från Rofub (ett av de s.k. organisationer som ägs och drivs av Pool media AB vars vd tjänar många miljoner om året)  kommenterar på Accent:s artikel:

Att det tyvärr också kan finnas en allmän uppfattning – att ”samhälls – eller behjärtansvärda frågor” – SKA eller BÄST sköts av stat, kommun eller i folkrörelseanda – är förstås beklagligt. Speciellt i lågkonjunktur och nu när kommunerna genomför smärtsamma nedskärningar.

Mig veterligt har ju även rätt så många företag drabbats hårt i lågkonjunkturen och fått skära ner. Och jag föredrar nog ändå att staten tar hand om välfärden i vårt land än att jag ska vara utlämnad till privata företag för välgörenhet. Det har gång på gång bevisats att godtycke ofta styr vem som ska få del av tillgångar/gåvor/välgörenhet. Det blir så lätt att gamla vanor, traditioner,  sedvänjor och konventioner blir ”regelverket”.

Jag vill verkligen inte att mitt liv ska dikteras av en medelålders skenhelig inskränkt snubbe som går i kyrkan på söndagarna och bedriver filantropiskt arbete med den ena handen medan han seglar till sitt lantställe. Ja jag har fördomar!

Men tillbaka till grundfrågan. En del privata företag gör bra saker. Det finns företag som låter all vinst gå tillbaka in i företaget. Företag som tar väl hand om sin personal och sponsrar lokala klubbar och organisationer. För katten hur många gånger har jag inte ätit sponsrad mat till Fontänhuset?!

Jag hade själv inte haft något emot att användas i syfte att utbilda personal, anhöriga, patienter och brukare om hjälpmedel. Det är något jag brinner för och skulle jag kunna leva på det samtdiigt som jag gör en bra insats så är det väl superbra. Eller?

Missförstå mig rätt. Det är verkligen oerhört tragiskt med kvinnan som blev så utsatt och som till synes inte fick någon som helst hjälp av vården för sin psyksiska hälsa och stjälptes av byråkratin. Hennes suicid kan jag mycket väl förstå. Men reportaget i sig var så smörigt snyftigt att jag får krupp. Och återigen så mycket skam över psykisk ohälsa. Sonen kunde knappt uttala sig om sin mors psykiska hälsa. Läkaren skrev rappakalja och låtsades vara förtvivlad i reportaget när han medan kvinnan levde inte lyfte ett finger (som synes iaf) för att hjälpa henne.

Gunnar Axen som medverkade i programmet var även han en skamhyschare ”vi måste tala lågt så att inte de stackars tokarna inte tar sitt liv när de får veta sanningen”. Så sa han inte men kunde lika gärna sagt. Flera gånger hyschade han stämningsläget när det pratades om psykisk ohälsa. Man ska tala lågt och enkelt när man har med ’sådana’ att göra… (OBS ej citat)

Jag avskyr försäkringskassan men Axens lama ursäkter, som han dessutom upprepade, att det är bra att försäkringskassan granskar sig kritiskt, är ju löjeväckande. Försäkringskassan är utförare av alliansens idiotpolitik och får stå till svars för den idioti de är utsatta att utföra enligt lag. Visst kan försäkringskassan göra ett bättre arbete och visst kan de jobba mycket på sitt bemötande men de är till syvende och sist utförare av lag som regeringen bestämt.

Men om jag nu går till försäkringskassan så kan jag ju börja med debattartikeln i Aftonbladet idag. En sentens i den har jag hört upprepas förr men den blir inte mer förståelig för det. Men så har jag ju ingen femårig högskoleutbildning*

Försäkringen ska ersätta förlorad arbetsinkomst till följd av oförmåga att arbeta på grund av sjukdom. Försäkringskassan tar inte ställning till om en person är sjuk eller frisk, utan till om personen har arbetsförmåga kvar oavsett sjukdom.

Öh. Försäkringskassan tar inte ställning??? De dissar läkarnas intyg men hävdar att de inte tar ställning. Otaliga läkare kan skriva intyg om att arbetsförmågan är nedsatt eller obefintlig men försäkringskassan tar inte ställning men anser att det finns arbetsförmåga men de behöver inte uppge med vad bara att DET kan finnas ett arbete någonstans som ev. skulle kunna fungera. Men som en reporter sa på Uppdrag granskning igår ”men då kan ju ingen vara sjukskriven” och fick det raka svaret ”nä så är det i många fall”.

Åter till debattartikeln:

Det pågår även förändringar inom Försäkringskassan. Vi effektiviserar och erbjuder nya kontaktvägar för att underlätta kontakten med oss i mindre komplicerade ärenden och för att vi ska få mer resurser att hjälpa människor i mycket svåra situationer.

Lite kul det där med ”effektiviserar och erbjuder nya kontaktvägar för att underlätta kontakten”. Jag undrar mycket över detta då Försäkringskassans hemsida har ju inte förbättrat sin tillgänglighet. Den är HOPPLÖS att hitta information på. Och finna kontaktmöjligheter är nättopp omöjligt.

Med förenade krafter och mycket letande hittade sambon och jag till slut kontaktuppgifter MEN då måste man vara inloggad med bank-id, gå till ens ärenden (vilka de nu kan vara för på hemsidan hade varken sambon eller undertecknad några) även om man inga sådana har. Sen klickar man på höger sida och då får man upp en ruta där det står att man kan kontakta försäkringskassan med mejl men där står bara ett telefonnummer. Man måste klicka till vänster en bit ner i menyn för att få upp en sida med kontaktuppgifter via mejl.

IRL har kontaktvägarna definitivt begränsats i och med att de stängt vårt kontor i Falkenberg. Vi kan ju åka till Varberg för alla enklare kontakter fyra mil bort. Men de har så udda öppettider så det ändå är svårt med tillgängligheten. Och lyckas man komma in så blir man behandlad som en lägre stående människa av personalen i mottagningen. Det har jag tidigare bara upplevt på socialkontorets biståndsavdelning.

Jag undrar vilka människor hon menar när hon skriver ” få mer resurser att hjälpa människor i mycket svåra situationer”. Det hade varit kul att få en definition på det för längre ner skriver hon

De väcker också frågan vilken Försäkringskassa vi ska ha. Vårt svar är att den ska underlätta för människor när livet tar en ny vändning, att den ska möta människor på deras villkor, men att den också ska förena god service med korrekta myndighetsbeslut.

Men livet har inte tagit en ny vändning! Mitt liv ser ut som det gjort länge och det enda som tagit en ny vändning är politiken med vilken jag ska bemötas. Så varför inte skriva vad det egentligen handlar om:

politiken har tagit en ny vändning, vi ska möta människor på ekonomiska villkor

Några andra bloggar i ämnet:

Trollhare
Peter Andersson – Med rätt att tycka
Sjukskrivningsreglernas konsekvenser

* Jag har sammanlagt förvisso lite drygt fem års högskolestudier och jag har läst socialrätt men jag missade nog väsentliga kapitel för detta förstår jag inte

Sedan har det tydligen bråkats om hur och vem som ska avgöra graden av utvecklingsstörning. Eftersom det ska vara någon från ett annat land som ska avgöra graden av funktionshinder så blir ju genast språket en stor svårighet eftersom språket oftast är en svårighet för just intellektuellt funktionshindrade. Engelsmännen har till och med hotat att ställa in Paralympics 2012 (som går av stapeln i London) om inte det går att lösa klassificeringen av intellektuellt funktionshindrade.

Sporttävlingar för människor med funktionshinder har faktiskt ganska gamla anor. Döva har ett eget OS ”The Deaflympic Games” som faktiskt hade sin första internationella tävling redan 1924 i Paris: ”The International Silent Games”. Döv OS har rullande spel sommar och vinter precis som både vanliga OS och Paralympics.       

Sommar Dövlympics

• 1924 Paris, Frankrike
• 1928 Amsterdam, Nederländerna
• 1931 Nürnberg, Bayern, Tyskland
• 1935 London, England, Storbritannien
• 1939 Stockholm, Sverige
• 1940-1948: inställt på grund av andra världskriget
• 1949 Köpenhamn, Danmark
• 1953 Bryssel, Belgien
• 1957 Milano, Italien
• 1961 Helsingfors, Finland
• 1965 Washington D.C., USA
• 1969 Belgrad, Jugoslavien
• 1973 Malmö, Sverige
• 1977 Bukarest, Rumänien
• 1981 Köln, Nordrhein-Westfalen, Västtyskland
• 1985 Los Angeles, Kalifornien, USA
• 1989 Christchurch, Nya Zeeland
• 1993 Sofia, Bulgarien
• 1997 Köpenhamn, Danmark
• 2001 Rom, Italien
• 2005 Melbourne, Australien
• 2009 Taipei, Taiwan
• 2013 Aten, Grekland

Vinter Dövlympics

• 1949 Seefeld in Tirol, Österrike
• 1953 Oslo, Norge
• 1955 Oberammergau, Bayern, Västtyskland
• 1959 Montana-Vermala, Schweiz
• 1963 Åre, Sverige
• 1967 Berchtesgaden, Bayern, Västtyskland
• 1971 Abelboden, Schweiz
• 1975 Lake Placid, New York, USA
• 1979 Meribel, Frankrike
• 1983 Madonna di Campigilio, Italien
• 1987 Oslo, Norge
• 1991 Banff, Kanada
• 1995 Yllas, Finland
• 1999 Davos, Schweiz
• 2003 Sundsvall, Sverige
• 2007 Park City, Utah, USA
• 2011 Vysoke Tatry, Slovakien

Paralympics som sådant har förändrats genom åren. Från början var det en tävling för krigsskadade i England. Den startades av en tysk neurolog, Sir Ludwig Guttmann, som flydde till England under andra världskriget. Den första Stoke Mandeville Games (efter Stoke Mandeville hospital) hölls i England 1948. Det första ”officiella” Paralympics hölls i Aten 1960 där 400 idrottare från 23 länder deltog. Endast ryggmärgskadade fick delta i de första paralympiska spelen. Först 1976 kunde andra grupper av funktionshinder att få delta. Och mellan 1996 och 2000 då även intellektuellt funktionshindrade.

Faktum är att intellektuellt funktionshindrade också har ett OS – Special Olympics World Games. Den första tävlingen hölls i Chicago, Illinois, USA, 1968. Senaste spelen var sommar-OS i Kina 2007 (The Special Olympics World Summer Games) och i år vinter-OS i Idaho, USA (World Winter Games).

Många av de tävlande i Paralympics är inte bara bra utan faktiskt världsbäst, en del hade med råge slagit även icke funktionshindrade. Handikappidrott är inte på skoj som många tror utan precis som vilka elitidrottare som helst. Handikappidrottare har svårare att få sponsorer men sponsorerna har ökat från några få till drygt 11 stycken idag. Men staten har dragit ner bidraget med hälften sen 2004 trots att truppen är dubbelt så stor idag. SOK* förhandlar direkt med regeringen om bidragspengarna men bidragsäskande till Paralympisk verksamhet måste gå via RF, Riksidrottsförbundet. SOK får 40 miljoner i stöd från regeringen medan Lag Paralympics får 5,5 miljoner.

Sverige tog vid senaste Paralympics 2008 sammanlagt 12 medaljer (fem guld, tre silver och fyra brons) och blev bästa nordiska nation.

* SOK, Sveriges Olympiska Kommitté, är det högsta organet för olympiska frågor inom idrotten i Sverige.

Sommar Paralympics

• 1960 Rom – International Stokemandeville Games
• 1964 Tokyo – International Stokemandeville Games
• 1968 Tel Aviv – International Stokemandeville Games
• 1972 Heidelberg – International Stokemandeville Games
• 1976 Toronto – International Stokemandeville Games
• 1980 Arnhem – International Stokemandeville Games
• 1984 New York / Stoke International Games for the Disabled/ International Stokemandeville Games
• 1988 Seoul – Summer Paralympic Games
• 1992 Barcelona – Summer Paralympic Games
• 1996 Atlanta – Summer Paralympic Games
• 2000 Sydney – Summer Paralympic Games
• 2004 Aten – Summer Paralympic Games
• 2008 Beijing – Summer Paralympic Games
• 2012 London – Summer Paralympic Games

Vinter Paralympics

• 1976 Örnsköldsvik – Olympic Wintergames for the Disabled
• 1980 Geilo – Olympic Wintergames for the Disabled
• 1984 Innsbruck – Third World Wintergames for the Disabled
• 1988 Innsbruck – Forth World Wintergames for the Disabled
• 1992 Tignes-Albertville – Winter Paralympic Games
• 1994 Lillehammer – Winter Paralympic Games
• 1998 Nagano – Winter Paralympic Games
• 2002 Salt Lake City – Winter Paralympic Games
• 2006 Turin – Winter Paralympic Games
• 2010 Vancouver – Winter Paralympic Games
• 2014 Sochi (Ryssland) – Winter Paralympic Games

Info från bl a: http://www.biblioteket.stockholm.se/default.asp?id=67582

Jag antar det är mina skuldkänslor för att jag inte är en perfekt mamma, inte gör tillräckligt, för lite, fel eller för mycket/curlar honom, som gör att jag är så hyperkänslig. Jag blir förbannad på sambon när jag anser att han är orättvis eller inte förstår att sonen är en ganska harmlös tonåring i det stora hela. Visst har det varit problem genom åren med utbrott, ilska, sönderslagna dörrar och fortfarande hittar jag bitar av ett gammalt äpple som for i väggen i rummet så det sprutade.

Men jag ÄR oerhört stolt över sonen. Hur mycket han åstadkommer trots allt motstånd han har haft genom åren med en frånvarande pappa, missbrukande mamma och framförallt sitt eget funktionshinder. Han har klarat av grundskolan och går sista året på gymnasiet. Han bor själv och tvättar sin tvätt, lagar sin mat och handhar sina pengar. Han är omtänksam, uppmärksam, reflekterande och nyfiken. Han planerar för framtiden med universitetsstudier.

Visst kan jag se att han har brister. Han är ganska lat, låter gärna mamma komma och hjälpa till med städning och handling emellanåt och blir villigt körd hit och dit. Och han ”glömmer” ibland plånboken så att mamma får betala. Å andra sidan så för han noga bok över vad andra är skyldiga honom precis lika noga som vad han är skylig andra. Han utnyttjar ibland sitt funktionshinder om det är något han absolut inte vill.

Och givetvis inser jag att han berättar de bra sakerna för mig. Han har alltid varit charmig och otroligt verbal vilket gör att han kommer undan med en hel del. Många lärare tar till sig honom lite extra och han har säkert glidit in på lite, kanske inte helt förtjänade, extra poäng/betyg för det. Men å andra sidan kämpar han varje dag med sin sociala fobi, sin depression och sin aspighet och mad allt där tillkommer. Jag kan väl känna att jag vill att sambon emellanåt borde ”cut him some slack”.

Men jag inser också att sambon ser mig gå ner kraftigt i humör efter timslånga samtal och långa ibland våldsamma gräl. Ser mig blir förtvivlad efter telefonsamtal mitt i natten med en gråtande förtvivlad son med ångest. Ser hur saldot på kontot minskar för att jag måste köra 10 mil för att hjälpa eller som det kan upplevas – ”curla” sonen.

Jag har levt med ungen i mer än 18 år och vet rätt bra numera hur han fungerar. Jag vet att han säger nej till allt man föreslår men jag vet också att han ändrar sig rätt snart när han fått tänka igenom det. Därför kan man inte beslut grundat på hans första reaktion hur gärna man än vill det. Jag vet hur man behöver förbereda honom och jag vet hur man motiverar honom. Tyvärr hamnar ofta sambon i kläm mellan dessa saker. Han förstår inte min långsiktiga plan och blir irriterad när hans planer omkullkasts för att sonen har andra behov.

Men det blir bättre och bättre för varje år. Sonen förstår sig själv bättre och bättre han inser konsekvenserna av visa beteenden och handlanden idag så det är ju överlag lättare att ha en diskussion idag. Och om mindre än ett år flyttar han för att gå på universitetet. Och med den start vi gett honom är jag övertygad om att han kommer att klara det alldeles förträffligt bra. Så med lite underhållsarbete det sista året gör att han om sex år går ut och får ett bra jobb med en bra lön så ska jag nog se till att han får betala tillbaks det vi investerar i honom nu!  

PS. De artiklar om funktionshinder/funktionsnedsättningar på Allt om barn jag hittar på första sidan handlar enbart om föräldrar med dito och då ”accepterade” funktionshinder som dövhet och fysiska handikapp. Inget om barn med funktionshinder eller barn som får utbrott, slåss och är allmänt störiga. Dock finns det ett flertal artiklar om hur du får snälla, väluppfostrade barn.

Om man söker på sidan hittar man gamla artiklar och från 2008 finns det faktiskt två artiklar med föräldrar som har psykiska funktionsnedsättningar här och här. När det gäller barn med funktionedssättningar finns det några artiklar om om autism och en om Downs syndrom där de vill att dottern ska se ”normal” ut. Symtomatiskt?

Jag satt hela vägen till stan och beklagade mig för sambon över inkompetenta läkare och alla kränkningar jag utsatts för genom åren av sjukvårdspersonal. Jag är så trött på att bli behandlad och bemött som en idiot hur jag än har bemött dem. Jag anser dessutom att är jag sjuk och behöver sjukvård så ska jag inte behöva fundera på mitt eget bemötande i första hand. De har många års studerande och borde förstå bättre och dessutom tjänar de i regel mer i månaden än jag gör på ett halvår.

Därmed inte sagt att jag får bete mig hur som helst – det är inte det jag menar. Jag har aldrig varit otrevlig. Jag har varit avstängd, otillgänglig och tjurig. Jag har betett mig otroligt aspigt. Jag har varit sjuk, haft smärta, oro och ångest. Jag har vissa gånger ställt krav på att få hjälp och gett förslag på vad det kan vara för fel när inte läkaren verkat brytt sig om att ta reda på orsaken. Men det är aldrig en bra idé. Läkare är uppenbarligan fullkomliga och gudnåde den som ifrågasätter om det så bara handlar om att ge förslag.

Så idag försökte jag vara passiv. Inte säga så mycket. Men misslyckades redan på första frågan. Läkaren frågade hur läget var i höstmörkret varvid jag ansåg att det var en idiotisk fråga. Sen upplyste jag honom om att jag avskyr läkare och dessutom kunde jag inte svara på en enda fråga han ställde. Vem kollar för övrigt färgen på sin avföring!!!???

Men han kom fram till ungefär samma slutsats som jag tänkt men inte nämnt (förståss – inte ifrågasätta!) vilket var förvånande. Jag vet inte om det har inträffat förr. Jag kanske har missbedömt just denna läkaren. Det vore ju trevligt att efter 40 år träffa en läkare som är vettig. Jag ska i alla fall ge honom ”the benefit of the doubt”.

Senaste kåseriet handlar om vad jag uppfattar hysterin kring funktionshinder och sjukdomar eller vad han själv uppger – svininfluensen. Men innan han kommer till själva kärnpunkten så hinner han i två stycken förlöjliga och reducera ett antal sjukdomar och funktionshinder såväl som föreningar och organisationer till påhittade fantasifoster och kvarnvingsbekämpade störningselement.

Men jag ska inte skriva om rektorn dumhet, andra intellektuella brister eller lämplighet som rektor. Det har andra gjort tillräckligt till exempel här och här. Och alla som känner mig kan räkna ut vars jag står. Läs dock gärna rektorns ursäkt på Vellinge kommuns hemsida.

Men då jag blev nyfiken på vad denna rektor skrivit ville jag läsa hela kåseriet och försökte leta upp den men misslyckades. Spegeln har censurerat bort den biten i texten på hemsidan och i pdf:en där man inte bara kan ta bort en liten bit text har de skurit bort hela hans kåseri. Ingen förklaring. Ingenting.

Jag hittade en nästan ett år gammalt inlägg där Spegeln är inblandad.  Där har Stefan Svensson förvarat tidningen, sig själv, arrangemanget e.d. (jag har inte satt mig in i hur och vad) i sin roll som ansvarig utgivare av Spegelntidningarna. Men i frågan om ett litet kåseri i tidningen tar tydligen tidningen helt avstånd från kåsören och helt enkelt censurerar bort honom som en liten besvärande fluga. Inte en liten blänkare om att tidningen står eller inte står bakom honom eller nånting. Bara borta som om texten aldrig existerat.

Jag hittade dock den ursprungliga texten som någon sparat och kunde själv läsa hela kåseriet. Jag fattar uppriktigt inte varför Spegeltidningarna valde att ta bort alltihop. Vad trodde de att de skulle åstadkomma genom att göra så? De borde vara mer upplysta än så och förstå att ingenting på nätet nånsin försvinner. Inte ännu i alla fall. Men i den ”orwellska” samhällsordning vi är på väg in i kanske det inte bara blir troligt utan en faktisk sanning en dag.

På Andersberg däremot vet jag inte. Polisen hade inget att gå på. Ett gäng med grabbar drog till sig polisens uppmärksamhet och därför ville polisen kolla vilka de var (Tommy Nyman, chef för länskriminalens spaningsrotel). Och det genom att civilklädda med förstärkningsvapen beordra grabbarna att ligga på marken. Och ganska länge vad jag förstår. Det känns som en styrkedemonstration och inget annat. Chefen för krimmarna säger att de skulle

piska gräset och se om ormarna kommer fram

Polisen hade inga misstankar. Inget att gå på. Ingen var misstänkt för något. Ingen eftersöktes. Ingen av dem var efterlyst. Alla utom en släpptes efter förhör. Några av dem kommer ev att åka på ringa narkotikabrott. En blev anhållen för vapenbrott.

Både Falka och Andersberg är bostadsområden med många människor av utländsk härkomst. Och många unga av både svensk och utländsk härkomst. Många som håller på att hitta sin plats i tillvaron och sin egen syn på samhället. Vad skapar polisens insatser för tankar om polisen och samhället hos dessa ungdomar? Vi polariserar oss mer och mer och skjuter de unga ifrån oss. För dem samman istället för att vara vuxna förebilder för dem.

Då sonen bor på Andersberg hajjar jag ju till lite extra när något händer där. Jag visste att sonen var hemma och troligen inte skulle gå ut mer den dagen så kände mig rätt säker på att han eller hans kompisar inte var inblandade i polisens tillslag. Men jag har gång på gång pratat med sonen om polisen och hur han ska uppträda om han skulle råka ut för polisens uppmärksamhet. Som det är just nu är jag faktiskt mer rädd för att han ska råka illa ut av polisen än kriminella på Andersberg.

Sonen har ett mycket starkt rättvisepatos och skulle definitivt inte hålla käften om han såg att någon blev orättvist behandlad och det, är jag rädd, skulle kunna försätta honom i livsfarliga situationer. Jag är inte så orolig över att han ska bli skjuten för han rör sig inte i de miljöerna även om tanken givetvis slagit mig. Jag är däremot synnerligen orolig för att han ska råka illa ut av polisen. Vad är det för samhälle vi har skapat åt oss?

Låter det som en misshandlad kvinnas berättelse? Troligen men sanningen kunde inte ligga längre ifrån. Jag har inte anlag för blåmärken och jag har kraftig benstomme så jag bryter aldrig något och tur är väl det för  vem skulle tro mig om jag kom in på akuten med förklaringen till blåmärken, brutna ben eller sår att vi busade i sovrummet och jag försökt hoppa över sänggaveln samtidigt som sambon puttar till mig varvid jag flyger över nämnda sänggavel och tillika säng (där jag tänkt jag skulle landat) och fortsätter in i väggen? Han stod helförskräckt vid gaveln efteråt men jag skrattade så jag grät. Vi hamnade till slut i sängen ändå. Båda två.

Katten som for in i väggen har sin förklaring i att katten bet sambon hårt i tån (han har sylvassa tänder) och sambon av ren reflex sträckte ut benet varvid katten, som låg draperad över foten, for iväg in i väggen precis bredvid sängen.  Katten har inte gett upp även om han numera ligger på sambons bröst och sover så bits han fortfarande när han kommer åt. Framförallt när han anser att han fått tillräckligt med mat.

Eller den gången då sambon vände sig om samtidigt som jag kommer rusande för att jag är stressad, jag missar att överblicka situationen och han inne i sin egen värld märker inte att jag kommer utan vänder sig om med något i händerna varvid jag får hans armbåge rakt över munnen? Han noterade inte ens att han ”slog mig” förens jag stod och höll för munnen och sa ”aj!”.

På Ikea lekte vi kull vilket var rätt kul med tanke på att han satt i rullstol för tillfället och inte kunde varken manövrera stolen eller för den delen gå så jag retade honom nonchalant genom att förflytta mig runt honom så mycket jag kunde och han gjorde allt för att köra ikapp mig för att ”ge igen”. Jag skrattade mig fördärvad när han stjälpte med rullstolen vid ett tillfälle. Incidenten med brödstället på Willys hände sig av att jag retades med honom varvid han puttade in mig (med min goda vilja) i brödstället för att sen kyssa mig.

Visst är såväl våra diskussioner som gräl både stora och högljudda men han har åsikter om allt och jag älskar att debattera och med våra olika sätt att kommunicera blir vi ofta osams. Rätt idiotiskt för rena gräl är sällan en bra lösning på en diskussion men vi jobbar på den biten. Jag har ett jävla humör och han är inte så lite envis vilket inte är en bra kombination och försvårar kommunikationen ytterligare. Men den gången jag stängde dörren var när sonen fick ett av sina spel och gapade och skrek så jag allvarligt trodde någon av grannarna skulle ringa polisen.

Men så lätt det är att få fel intryck. Så lätt att döma och dra förhastade slutsatser. Det skulle vara så lätt att med en yttre blick på oss, alltså nån som bara såg oss utifrån utan att känna oss, skulle tro en massa saker om oss. Jag är oftast den som grejar ute i trädgården och med bilen för att jag tycker det är kul. Då står han för städning och framförallt matlagning och disk. Jag åker iväg och jobbar och dessutom på ett jobb som märks då jag har uniformskläder på mig. Jag jobbar långa timmar borta men sambon har långa förberedelsetider hemma innan han åker iväg till jobbet. Men den tiden märks ju inte. Hans jobb äger för det mesta rum på festplatser och han måst klä upp sig men man skulle kunna dra slutsatsen att han ofta är ute och festar och kommer hem sent på natten till sin stackars kvinna som under tiden sitter nere i källaren och tvättar och stryker hans kläder.

Den som känner mig vet hur jag älskar att stryka, ibland letar upp mer saker att stryka och blir alldeles till mig när all tvätt är struken. Jag ägnar ofta mina ensamma kvällar när sambon jobbar åt just min favvosysselsättning – stryka! Ju mer tvätt ju bättre för det ger mig mer att stryka.

En utomstående skulle kanske få intrycket av kvinnomisshandel eller i alla fall brott mot kvinnofriden. Jag skulle antagligen kunna ”sätta dit” sambon för åtminstone det sistnämnda med lite envishet och stöd. När det gäller sexualiteten däremot är det i realiteten jag som är skyldig men vem skulle tro sambon om han anmälde mig för våldtäkt eller sexuella trakasserier?

Jämställdhet va?! Heteronormen förordar visst våld och det är s.g.s. alltid mäns våld. Vi skulle alla vinna på att bryta heteronormen. Jag är så trött på att alltid behöva anpassa mig till den. Men det blir en senare reflektion. Nu ska vi äta glass och se på tv.

Det är så konstigt att jag innan jag gör något tvivlar så djupt och innerligt på mig själv men i samma ögonblick jag tar itu med uppgiften så fixar jag det. Men spänningen innan tar fan knäcken på mig i längden. Jag bestämde mig för när jag låg där och skakade igår att aldrig mer. Jag ska säga upp alla kvarvarande pass och lämna tillbaka nycklarna. Aldrig mer.

Det var det första jag sa till sambon när han kom hem på kvällen. ”Jag säger upp mig!”. Han svarade lakoniskt ”Andra jobbet du tackar nej till på en vecka – bra jobbat!”. Men annars säger han ingenting utan ler bara lite och håller om mig en stund. Och accepterar helt och fullt när jag ringer ett antal timmar senare och säger att jag ska nog inte sluta ändå. Bilen är skön och jag mår bra och soluppgången är så vacker.

På morgonen plockade han upp mig när jag kom sammanbitet gående totalkoncentrerad på gräskanten för att överhuvudtaget kunna gå rakt. ”Hur är det” frågar han varvid jag mellan hoppressade läppar säger ”skit”. ”Ska du sluta nu igen” frågar han direkt och sluter mig i sin famn. Han vet precis hur jag ska tas och bjuder storstilat på vilken dryck jag vill ha på Statoil innan han kör mig hem och stoppar mig i säng.

De här ständiga tvivlen och hoppen mellan kompetens och värdelöshet är oerhört frustrerande. När jag kör in till taxi så känns det bra men under kvällen och ett antal fylle körningar så undrar jag vad det är för levebröd egentligen. De enda gånger det känns riktigt riktigt meningsfullt är egentligen sjukresor och färdtjänst. Jag har funderat på om det beror på att jag måste ta betalt. Något av det svåraste jag vet är att värdera och ta betalt för mina tjänster. På planeten dvs färdtjänst, sjukresor och liknande så betalar kunden en i förväg fastställd avgift som oftast är i paritet med inkomst och liknande. Inget schackrande. Inget diskuterande vilken väg som är billigast och hur illa jag kör för att få ner priset. Taxichaufförer måste ett de yrken som ska finnas men inte synas. En grupp som fan ska hålla käften och sköta jobbet. Som man kan sitta och förnedra öppet i bilen för att annars får denne inget betalt. Som polis behövde man inte tåla sånt för jag var aldrig i nån beroendeställning till dem.

Häromdagen körde jag ut på Strandvägen då jag missade att man kan köra Sommarvägen hela vägen ner till Strandbaden. Jag trodde Sommarvägen var avstängd längst ner innan Havsbadsallén och tog den snabbaste vägen jag vet varvid jag får höra ”Taxi Falkenberg kör alltid ut här så de kommer upp i över hundra spänn”. Inte förrens efteråt förstod jag att det var en spydighet. Jag bröt mot lagen en smula för dem å så får man spydigheter och inte ett öre i dricks. Förra natten körde jag ett välbärgat par från en miljonkåk i Ringsegård till en ännu större miljonkåk i Tylösand och det första de sa när du hoppade in i bilen var att ”vi betalar minnsann ingen framkörningsavgift”. Frun satt hela vägen och klagade över priset hur dyrt det var och sa vid upprepade tillfällen att de skulle ha ringt en Halmstad-taxi istället för det hade blivit mycket billigare. De gav för övrigt inte heller nån dricks.

Jag kräver ingen dricks och förväntar mig heller inte att folk ska betala extra om jag inte ger bra service. Men att ställa krav som jag uppfyller och ha mage att klaga hela vägen och inte ge ett öre det är jävligt fräckt. Kunde jag välja att bara köra pensionärer, färdtjänst och sjukresor hade jag nappa på det på studs.

Tillägg den 7 juni:

Har fått en lista på körtider till och med oktober. Nu måste jag bestämma vad jag vill och orkar. Hur fan gör man det? Ska jag tacka ja till alla tiderna och hoppas jag får tillbaka mitt ”braiga mående” och nya krafter? Eller ska jag tacka nej för säkerhetskull så åkaren inte står där utan chaufför helt plötsligt? Eller nej till några tider i juni och vila mig och tro att jag är tillbaka ”fit för fight” i juli? Varför är livet fullt med kvaliga val? Och till råga på allt är det val till EP idag. Val val val dess ständiga val.

Gör som i Australien istället där sköt de valen…