Den store fick såpbubblor och en monsterbok. Alla sexåringar gillar monster oavsett kön. Den lille fick en gräsklippare i plast som hon genast satte dockan på och körde runt med i huset till allas inte så stora förtjusning, då den utan hjälp av batterier lät som en gräsklippare. Lagom genustänk utan att chocka familjen för mycket.

Min gudson och tillika grannars son är tre år och älskar, som alla barn, glitter och fina kläder, gärna klänningar som mamma och storsyster. Häromdagen hade han rosa klänning över en tröja med puffarmar på sig till dagis för de skulle ha midsommarfirande och ha fina kläder. Dagispersonalen som ändå verkar ganska progressiva hade visst stått handfallna.

Åh är du utklädd till flicka

Och även senare på kvällen då Attention hade midsommarfirande med alla barn och vuxna var det några som kommenterade eller överdrivet berömde hans fina klänning. En mamma tog honom i famn och ”skojade” Är du en liten flicka idag. Hon blev sur när vi ifrågasatte hennes könsrollssnack. Och det är ändå en mamma som borde vara lite öppen med tanke på hennes barn inte är som alla andra.

När min son var under året fick jag ofta kommentarer om ”min söta dotter” då han hade mycket kläder i rött och rosa. Jag fick nästan alla kläder eller köpte second hand och jag var inte så medveten om klädkoderna på den tiden. Men även om jag varit det hade jag nog handlat likadant. Jag gillade att gå mina egna vägar redan då. Klädde mig själv ganska udda.

Men det är – fortfarande – provocerande att män har klänning. Det är inga ”riktiga karlar” som går i det. Men männen närmar sig kvinnors beteende och utseende i kommande generationer. Sonens kamrater iklär sig såväl rosa som klänningliknande plagg samt sminkar sig och tillbringar timmar framför spegeln med diverse hårprodukter. Jag har inga problem med unisexmodet. Jag har inga problem med att det inte går att se vilket kön någon tillhör. Men så har jag heller inga problem med annan sexuell läggning än den heterosexuella. Skulle det klicka mellan några så spelar ju den sexuella attraktionen och kärleken mer roll än traditionen ”måstet” man-kvinna och då är det ju skitsamma vad man har på sig.

Det är nog den enda vägen till ett jämlikt samhälle. Att vi skippar könstillhörighet och går på intresse, kunskaper och personligheter istället. Då skulle män kunna jobba på dagis och kvinnor i gruvindustrin utan att det viskas homo bakom ryggen. Men det är låååååååååååång väg dit. Studenterna går rakt in i gamla seder och traditioner med mörk kostym på grabbarna och vita korta klänningar på flickorna. Utan undantag. Och visst står jag där som stolt mamma till min son i kostym och pöser av stolthet över min fine son. Jag hade respekterat om han hade protesterat mot allt och haft vad som helst annat på sig. Jag hade firat honom precis lika mycket men kanske lite mer … överdrivet. Så vem är jag egentligen att gnälla på andra.

Jag lyssnade på en liten föreläsning häromdagen. En snubbe i min ålder från arbetsförmedlingen pratade om arbetsförmedlingens roll och vad de kan erbjuda. Och han pratade konstant om män när det gällde arbetsgivare och tekniska arbeten. En gång var det en kvinna vilken han benämnde som tekniktjej annars var det Nisse och Pelle och Göran etc. Vid ett tillfälle pratade han om lokalvårdare (f.ö. ett yrke han lyfte upp då det tydligen finns brist på det) och DÅ var det givetvis en Stina.

När sambon min började prata om att flytta om ens kvinna har en spetsutbildning som t ex bergsprängare så hängde arbetsförmedlingssnubben på men ändrade automatiskt förutsättningarna till att ju sambon får flytta med om mannen är bergsprängare då det inte finns så många jobb som just bergsprängare här i Halland. Han kunde bara inte tänka sig en kvinnlig bergsprängare.

Jag vet två kvinnliga bergsprängare bara här i Falkenbergs kommun så jag tror mer det var hans fördomar än kunskap. Men det säger så mycket om hur nedärvt våra könsrollsmönster är och hur villigt vi går raka vägen ner i dem.

Mina genusglasögon är ständigt på känns det som. På en konferens med Fontänhuset skrev jag upp hur många kvinnor respektive män som var ordförande och vice versa med sekreterarposten*. Jag tror människor behöver den väldigt praktiska tankeställningen.

Ofta på möten sitter jag och jämför antal kvinnor – män och antal repliker. Ända från grundskolan är min erfarenhet att männen tagit större plats. I min klass ettan till nian var vi dubbelt så många tjejer som killar men det var alltid killarna som hördes och märktes mest och fick ordet.

Jag har väckt frågan många gånger just med könsfördelningen och fört fram flickornas ståndpunkt, men sen jag födde barn är jag kluven. Det var nog tur att jag fick en son annars hade jag kanske blivit en tokmilitant ultrafeminist. Nu kan jag bli irriterad på hur tjejer får mer mark på bekostnad av ”svagare” killar. Som kille måste du vara stark, social och framåt annars får du ingen plats alls vilket på något vis cementerar heteronormen. Killarna tvingas bli allt manligare för att få plats och polariseringen eskalerar.

Med sonen känns det trots detta mer hoppfullt. Åtminstone sen han började på gymnasiet. Det känns som om de har en ganska öppen attityd till könstillhörighet och homo/bisexualitet verkar ses inte som något konstigt. Det är förstås fortfarande ganska få tjejer med i sonens umgänge. Än så länge förefaller det som om det är flickvänner som liksom hänger med på ett hörn men det ändrar sig väl förmodligen när de går ut gymnasiet och livet på något sätt börjar på ”riktigt”.

Inom handikappvärlden är genus tillsynes inte en lika stor fråga. Framförallt inte inom psykiatrin. Kanske är det så att kvinnor som mår psykiskt dåligt/är psykiskt sjuka har fått lära sig att prata för sig medan männen försvinner genom olyckor, missbruk och suicid. Men jag upplever det som om genus har mindre betydelse än sjukdomen/funktionsnedsättningen som helhet. Alla är egentligen lika diskriminerade.

Var på sjukhuset häromdagen med gudsonen som fick rör i öronen. När barnet opererats och kommit till uppvaket kom en sköterska ut i väntrummet och ropade upp den anhörige och i nästan alla fall ropade de på mamman (typ ”Robins mamma”). Det är nämligen så att bara en vuxen i taget fick komma in på uppvaket. Men det var lika många pappor som mammor där och vid ett tillfälle ville pappan gå in istället för mamman varvid sköterskan blev helt ställd för hon hade som vanligt ropat ”Robins mamma” och pappan kom. ”Ja det går ju lika bra med pappan förstås”.

Jag fattar inte varför pappor ifrågasätts till den milda grad. Det har tydligen varit nån förståsigpåare som uttalat sig om varför misshandel på små barn ökat och denne hade skyllt det på papporna. Både sonen och hans kompis hade hört detta och reagerat och vad ger det för signaler till våra söner egentligen. ”Du kan vara livsfarlig för ditt blivande barn för att du är en man”. Jag kan nog tänka mig att en och annan undviker föräldraskapet av den anledningen. Vem vill utsätta sitt barn för livsfara…

* skillnaden var 2 respektive 11 och vice versa.

Jag har tillfälligt gett upp tröjdesignandet och fotogrejjandet, facebokkandet och minnesträningen, företagsidén och tv-serienedladdningen, chattandet och som sagt bloggandet. Facebokkandet fanns i och för sig andra anledningar till att jag la ner det men det är synnerligen dubbelt att gjort det.

Dels känner jag en befrielse. Jag måste inte kolla fb tio gånger om dagen för att se vad folk har skrivit eller uppdatera min status men det innebär också att jag missar otroligt mycket av vad som händer. Både personligt hos mina vänner och familj men även annat som händer som konserter, föreläsningar och andra event. Läser man heller inte HN:s pappersupplaga (för HN:s hemsida suger mer än vanlig) så är man helt off.

Jag har även kört en hel del på sistone vilket tar mycket energi från mig. Nu senast körde jag tre dagar i rad vilket är tungt som fan men jag kommer verkligen in i rutinerna med flera dagar i rad. Allt annat som privatliv och fritid får stryka på foten de dagarna men körningarna fungerar bättre. Jag har kört tjänstepass både måndag och onsdag vilket innebär att jag loggar in på ”planet” på morgonen och sen får omsorgsturer, resam och färdtjänst om vartannat hela dagen tills jag loggar ut.

Dessa dagarna har det varit blandat med korta turer inom Falkenberg och några sjukhusturer till Varberg och Halmstad. Det är rätt ok. Korta turer håller en pigg och alert men är stressiga då det oftast är snålt tilltaget med tiden. Långa turer kan man slappna av lite och ta en paus men många mil på motorvägen tröttar ut mig.

Resam och färdtjänst är ofta samma folk. Mest kvinnor och är det män så finns det oftast en kvinna med i bakgrunden som sköter om mannens angelägenheter med varshän de ska och betalning och så vidare. Men en sak som förundrar mig är skillnaden i assistans.

Förutom att männen nästan alltid har en kvinna som stöttar så har männen nästan alltid tekniska hjälpmedel. En man jag kör ofta har en heltidsanställd (kvinnlig) assistent och avancerade tekniska hjälpmedel som lift och fjärrstyrd dörröppnare. Många kvinnor jag kör får jag hjälpa in med rullator och väskor då de ej ens har en ramp och tämligen ofta får jag ta deras nyckel, låsa upp hjälpa dem över trösklar och se till att de har vad de behöver, lägga nyckeln innanför och stänga dörren ordentligt efteråt. Ibland känns det hemskt att lämna dem och jag har övervägt att ge några  mitt privata nummer så de kan ringa mig om det är något de skulle behöva extra som jag inte har möjlighet när jag kör.

Jag vet inte om de själva har tackat nej till assistans, om de inte blir erbjuden någon eller om de ens vet att det finns hjälp att få. En kvinna jag kör ibland är så kass efter vad jag tror en stroke. Hon bor på tredje våningen utan hiss och kan inte ta sig fram utan rullator överhuvudtaget. Ner för trappan går hon baklänges hållande sig (eller snarare hängande) i trappräcket och tar steg för steg sakta neråt. Då hon heller inte kan prata är det extra besvärligt för hon kan inte kalla på min uppmärksamhet eller berätta för mig vad jag ska göra för att hjälpa henne.

Det finns en stor diskrepans på mäns och kvinnors tillgång till assistans och hjälpmedel. Män får oftare både assistans och tekniska hjälpmedel än kvinnor. Kvinnor ifrågasätts och måste motivera sitt hjälpbehov på ett annat sätt än män. Det är nån form av inbyggda strukturella hinder i kvinnors tillgång på stödresurser som jag tror har sin grund i heteronormen.

Vi får från födsel itutat oss begreppet man – kvinna och jag tror inte man inser vilka fördomar man faktiskt har förens man reflekterat över detta. Och jag misstänker att de flesta går genom livet utan att ens komma i närheten av dessa frågor.  Ett stort ansvar ligger på arbetsgivaren men det finns sällan utrymme för reflektioner och eftertanke i ett system så ska slimmas så pass att personalen inte ens uppdateras på nya lagar och förordningar och allt istället lämnas till ren godtycklighet och handläggarens eventuellt goda humör.

Länkar för den som vill veta mer om skillnad i stöd män – kvinnor:

Försäkringskassan

Handisam

Riksförsäkringsverkets genderanalys av assistansersättning från 2004

Låter det som en misshandlad kvinnas berättelse? Troligen men sanningen kunde inte ligga längre ifrån. Jag har inte anlag för blåmärken och jag har kraftig benstomme så jag bryter aldrig något och tur är väl det för  vem skulle tro mig om jag kom in på akuten med förklaringen till blåmärken, brutna ben eller sår att vi busade i sovrummet och jag försökt hoppa över sänggaveln samtidigt som sambon puttar till mig varvid jag flyger över nämnda sänggavel och tillika säng (där jag tänkt jag skulle landat) och fortsätter in i väggen? Han stod helförskräckt vid gaveln efteråt men jag skrattade så jag grät. Vi hamnade till slut i sängen ändå. Båda två.

Katten som for in i väggen har sin förklaring i att katten bet sambon hårt i tån (han har sylvassa tänder) och sambon av ren reflex sträckte ut benet varvid katten, som låg draperad över foten, for iväg in i väggen precis bredvid sängen.  Katten har inte gett upp även om han numera ligger på sambons bröst och sover så bits han fortfarande när han kommer åt. Framförallt när han anser att han fått tillräckligt med mat.

Eller den gången då sambon vände sig om samtidigt som jag kommer rusande för att jag är stressad, jag missar att överblicka situationen och han inne i sin egen värld märker inte att jag kommer utan vänder sig om med något i händerna varvid jag får hans armbåge rakt över munnen? Han noterade inte ens att han ”slog mig” förens jag stod och höll för munnen och sa ”aj!”.

På Ikea lekte vi kull vilket var rätt kul med tanke på att han satt i rullstol för tillfället och inte kunde varken manövrera stolen eller för den delen gå så jag retade honom nonchalant genom att förflytta mig runt honom så mycket jag kunde och han gjorde allt för att köra ikapp mig för att ”ge igen”. Jag skrattade mig fördärvad när han stjälpte med rullstolen vid ett tillfälle. Incidenten med brödstället på Willys hände sig av att jag retades med honom varvid han puttade in mig (med min goda vilja) i brödstället för att sen kyssa mig.

Visst är såväl våra diskussioner som gräl både stora och högljudda men han har åsikter om allt och jag älskar att debattera och med våra olika sätt att kommunicera blir vi ofta osams. Rätt idiotiskt för rena gräl är sällan en bra lösning på en diskussion men vi jobbar på den biten. Jag har ett jävla humör och han är inte så lite envis vilket inte är en bra kombination och försvårar kommunikationen ytterligare. Men den gången jag stängde dörren var när sonen fick ett av sina spel och gapade och skrek så jag allvarligt trodde någon av grannarna skulle ringa polisen.

Men så lätt det är att få fel intryck. Så lätt att döma och dra förhastade slutsatser. Det skulle vara så lätt att med en yttre blick på oss, alltså nån som bara såg oss utifrån utan att känna oss, skulle tro en massa saker om oss. Jag är oftast den som grejar ute i trädgården och med bilen för att jag tycker det är kul. Då står han för städning och framförallt matlagning och disk. Jag åker iväg och jobbar och dessutom på ett jobb som märks då jag har uniformskläder på mig. Jag jobbar långa timmar borta men sambon har långa förberedelsetider hemma innan han åker iväg till jobbet. Men den tiden märks ju inte. Hans jobb äger för det mesta rum på festplatser och han måst klä upp sig men man skulle kunna dra slutsatsen att han ofta är ute och festar och kommer hem sent på natten till sin stackars kvinna som under tiden sitter nere i källaren och tvättar och stryker hans kläder.

Den som känner mig vet hur jag älskar att stryka, ibland letar upp mer saker att stryka och blir alldeles till mig när all tvätt är struken. Jag ägnar ofta mina ensamma kvällar när sambon jobbar åt just min favvosysselsättning – stryka! Ju mer tvätt ju bättre för det ger mig mer att stryka.

En utomstående skulle kanske få intrycket av kvinnomisshandel eller i alla fall brott mot kvinnofriden. Jag skulle antagligen kunna ”sätta dit” sambon för åtminstone det sistnämnda med lite envishet och stöd. När det gäller sexualiteten däremot är det i realiteten jag som är skyldig men vem skulle tro sambon om han anmälde mig för våldtäkt eller sexuella trakasserier?

Jämställdhet va?! Heteronormen förordar visst våld och det är s.g.s. alltid mäns våld. Vi skulle alla vinna på att bryta heteronormen. Jag är så trött på att alltid behöva anpassa mig till den. Men det blir en senare reflektion. Nu ska vi äta glass och se på tv.

Normalt när jag deltagit eller lyssnat på ”posivitetskonsulter” så har det varit typ ”upp med hakan – tänk positivt- gör något åt ditt liv – ”jag-hade-det-så-här-svårt-men-jag-vände-allt-genom-att-tänka-positivt-och-det-kan-alla-göra”–gullegull. Och man går hem och känner sig ännu mer misslyckad. De som föreläste i onsdagskväll kom med konkreta idéer och övningar. Och framförallt förklarte de varför man reagerar på ett visst sätt. Vad som händer i kroppen och hjärnan och hur man rent fysiskt kan ändra tanken. Och att det går att läka kopplingarna mellan nervcellerna i hjärnan.

Och gudarna ska veta att jag behöver något sådant. För jag är arg. Jag är skitförbannad. Framförallt tror jag att jag är ledsen. Jag har mått skit en tid och livet är ett konstant stress. Läkaren säger att jag är utbränd på väg in i en depression igen. Att jag måste vila och vill sjukskriva mig helt. Igen. Men vad vi då ska leva på vete katten. Just nu är det mest mina taxijobb som drar runt oss och sambons småknäck som ger lite mer då och då. Det finns inget utrymme att vara sjukskriven eller vila. Så jag får fortsätta vara arg. Ett tag till. Dessutom kommer det en hemsk lång jävla sommar snart.

Huh, nej så var det inte man skulle tänka för hjärnan ”tjuvlyssnar” på vad man tänker för att uppfylla vad den uppfattar som ens önskningar. Det kommer en lång underbar sommar med bra mående och underbart väder och massor av energi! Så de så!

Jag har kört i två dagar på raken och det är en för mycket. Tack och lov var det en otroligt lugn dag igår.  Jag tog till och med en timmes rast för att gå till psykologen och det märktes inte ens för jag tror vi var fyra bilar som stod stilla i stan utan jobb. I onsdags kändes det som om jag inte ville köra nånsin igen. Som om jag aldrig ville göra något nånsin igen. Jag var så trött. Och ledsen. Jag känner ofta så när jag varit ifrån något ett tag. Som om jag glömt hur det är och liksom måste börja från början och det tar så mycket energi.

Men jag pallrade mig upp på torsdagsmorgonen och det blev faktiskt en mycket bra dag. För första gången kände jag ”ett-med-bilen-känslan” med Citroënen. Dessutom hittade jag var man ställer om för att se medelbränsleförbrukningen på 10 mil och blev så där barnsligt glad. Inte för att jag tror det spelar nån större roll för hur jag än kör så verkar den ligga på en konstant nivå av 7,2 liter/10 mil och en medelhastighet på 44 km/h.

Tyvärr försvann lite av ett-med-bilen-känslan på fredagen då jag kände mig mest förvirrad. Vid ett tillfälle lyckades jag vika in backspeglarna och såg inte ett skit bakåt. Med stressade kunder i bilen så kände jag inte att det var läge att börja pilla med det just då heller. Jag vet fortfarande inte hur jag bar mig åt. Sen fick jag en mattransport från Idrottsplatsen till en restaurang i stan. Som icke-infödd falkenbergare så hade jag inte en aning om var idrottsplatsen är. Ibland står områdeskoden utsatt och då kan man räkna ut ungefär var i stan man ska. Jag vet var AIK-vallen är men det var fel områdeskod så jag fick ringa växeln och fråga ”var ligger idrottsplatsen?”. Då taxiväxeln befinner sig i Varberg så var hon som svarade lika frågande som jag och kopplade över till en av chaufförerna som nog trodde jag skämtade. Det är tur (eller kanske synd) att jag aldrig besökt nån av Falkenbergs FF:s matcher för jag har alltid trott att de spelat på AIK-vallen.

Jag har fått några favvo-körningar under de här två dagarna i alla fall – jag har skjutsat lite gamla gubbar och tanter. En man körde jag till vårdcentralen. Han gick så rysligt illa så jag frågte om jag skulle följa honom in men han svarte mig ”jag klarar mig själv jag är faktiskt bara 90 år” och log stort. En gammal dam tackade, tog mig i hand och ville inte släppa den när hon gått ur taxin. Jag älskar sådana körningar. De gör mig varm i hjärtat och lycklig.

Transvestism, fetischism och sadomachism är inte längre att klassas som sjukdomar! Homosexualitet togs bort som sjukdom redan 1979 så det var väl på tiden.

Att vi är olika till fysik är ju ingen större hemlighet. Mitt könsorgan är inbyggt och jag har i regel mindre kroppsbyggnad än en man. Att våra hjärnor också är olika är väl inte heller nån större gåta. Likväl så är variationerna i gruppen ibland större än variationen mellan könen. Vi kan alltså ha mer gemensamt med en människa av ett annat kön än med en av samma kön. Inte så konstigt egentligen.

Vad som är mer intresserar är det sociala könet. Det konstruerade könet dvs de könsroller och mönster som vi tvingas in i. Hur olika samhällskonstruktioner förstärker könsrollerna och mönstren. Som det här med lekplatserna. Hur de påverkar det sociala könet.  Ser man till hur den kvinnliga respektive manliga hjärnan är olika så kan man ju förstå hur en miljö kan gynna ett sätt att tänka/vara. Om jag som människa av det andra könet missgynnas i den miljön förstärks då könsrollen? Ja på sätt vis tolkar jag det så i alla fall. Som med matematik. Tydligen är det så att den övervägande delen av manliga hjärnan fungerar på ett visst sätt och dagens undervisning i matematik gynnar det. Om man ser på statistiken för högre studier där ju männen dominerar så skulle ju det bekräfta det. Då är det ju inte så som många tror idag att männen är duktigare på matematik och kvinnorna ska hålla på med annat. Den sociala miljön förstärker i det fallet könsrollerna och därmed könsmaktsordningen.

Kan det vara så på lekplasten då att miljön missgynnar den kvinnliga hjärnans sätt att fungera? Tydligen lär kvinnor bättre i grupp och utan maktkamp. Kan det vara så att lekplatsen inte är tillgänglig för gruppaktiviteter utan tävlingsinslag. Klätterställningen är något man gör individuellt liksom gungorna. Sandlådan har plats för gruppaktivitet men då är vi farligt nära normerna för flickigt (lugna och sansade) respektive pojkigt (vilda och busiga). Det finns på några lekplatser karuseller och gunga av traktordäck typ där man behöver vara flera för att det ska fungera optimalt – är dessa bättre ur ett genusperspektiv? Jag tänker på hur man leker lekar där pojkar ofta spelar fotboll och flickor hoppar hopprep eller på min tid twist. Fotboll och andra bollsporter är oftast ett tävlingsmoment man även kan spela ensam. Hoppa hopprep är nära nog omöjligt att göra ensam.

Skogen är egentligen neutral på alla sätt. Den är inte konstuerad att gynna någon (utom möjligen om jag har svårt att röra mig). Jag kan lugnt tänka mig att flickor och pojkar börjar fungera helt olika i skogen jämfört med på en lekplats. Det finns inga givna förhållningsregler utan det är upp till varje barns fantasi. Givetvis kan barnen utifrån sina föräldrars och samhällets normer redan vara ”körda” så barnen delar upp sig som om de vore på en lekplats men jag tror ju att risken är betydligt mindre än på en lekplats.

En annan sak som jag funderar på ibland är vem det är som byggt olika saker. Arkitekter liksom byggare är ju i regel män och vad har de för värderingar och normer när de konstruerar? Hur tänkte de? Hur medvetna var de när de planerade byggnationen? Vi är ju ofta fastlåsta i normer och värderingar när vi konstruerar olika saker och en lekplats är ju en sak som jag kan tänka mig ”ska” se ut på ett visst sätt. Gunga, rutschbana och sandlåda är grunden och en klätterställning bonus. I min naivitet tror jag inte att det finns riktlinjer för hur en lekplats ska se ut. Jag tror däremot att det finns föreskrifter för hur en viss specifik sak ska konstrueras, som att den inte ska vara farlig, sanden ska vara en viss dimension och så vidare.

På vissa nybyggda lekplatser finns det idag flera mysko grejer som jag inte har begripit vad de har för funktion. Kan de kanhända vara ett försök att få lekplatsen mer genusneutral fast jag inte hajar hur? Hur skulle man kunna bygga en lekplats som är genusneutral? Och då menar jag inte att måla klätterställningen i rosa. Jag tror egentligen inte på det där med färger. Att det skulle räcka med att klä våra pojkar i rosa och ge dem dockor. Det måste till mer långtgående förändringar i grunden för att vi ska få ett mer jämställt samhälle. Men jag vet inte hur. Ännu.

Jag ramlar in på Per Ströms blogg där han kommenterar hela forskningen som genus-trams och enbart ett sätt att tjäna pengar. Jag blir så leden av att läsa Pär Ströms blogg. Jag respekterar hans kunnande i övervakning och arbete kring storebrorssamhället men när det kommer till könsmaktsordningen så faller han igenom. Det blir samma visa som alltid ”ja till jämställdhet men rör inte våra könsroller för fan”.  Jag förstår inte denna totala vägra att se att det görs skillnad på pojkar och flickor och hur det faktiskt påverkar oss såväl som samhällsmönstren.

Jag gick på dagis på 70-talet med unisex och stor medvetenhet. Jag har alltid varit vild, spöade upp killarna (aldrig flickor – undrar varför) och var högt och lågt på skolgårdens lekplats. Vi hade en gammal skrotbil på dagisområdet som var en klar favorit åtminsone för mig som växt upp med bilar och rally. Men visst har jag mest lekt med killarna. Skolgården var byggd för killar och vilda flickor. Men jag undrar om det inte är försent redan på förskolan. Flickorna har slutat leka. De har från födsel fått med sig könsordningen som säger hur flickor ska bete sig.

Jag är inte skvatt bättre. Jag kommer på mig själv hela tiden att göra skillnad på mina vänners barn beroende på deras kön och vad och hur jag pratar med/till dem. Det är så svårt att låta bli att fortsätta förstärka könsrollerna och därmed könsmaktsordningen trots att jag är medveten om det. Det flyter i ådrorna och sitter djupt i märgen. Kanske är det därför människor vägrar att se och förstå, för att det kräver så mycket arbete och att hela tiden granska sitt beteende.