Jag kör sonen varje morgon och i måndags krockade det med ett planerat studiebesök på biogasanläggningen utanför Falkenberg som jag gärna ville vara med på. Jag gillar studiebesök. Jag är så otroligt nyfiken. Men som vanligt så kom jag inte upp och iväg som planerat och hann inte besöka bekvämlighetsinrättningen innan avfärd.

På vägen ner gick det rätt bra men efter att ha vänt i Halmstad tröck det på bra. Tyvärr är det inte smockat med toaletter längs E6:an men jag vet att det finns halvvägs vid Susedalen så jag siktade in mig på det med bägge händerna krampaktigt hållande i ratten och rumpan en halvmeter över sätet…

Vid Susedalen kastade jag mig ur bilen och rusade jag (så gott det går med rumpan hopknipt) till närmsta toalett och slängde upp dörren. För säkerhetsskull tröck jag på bägge knapparna innanför dörren för jag fixade inte att vänta och kolla vilken som var ljuset. Mycket dumt. Jag kan tänka mig hur kul det måste sett ut med en hysterisk kvinna som stod och slet i en dörr, som öppnade sig på vid gavel, och skrek ”nej nej nej” för fulla muggar.

Tack och lov hade folk vett att hålla sig från de publika toaletterna just då så jag kunde snabbt smita in på en annan. Tack kära vägverket (eller ni vad ni heter nu för tiden) för alla publika gratistoaletter längs motorvägen! Jag formligen svävade ut därifrån och till biogasanläggningen. De hade nog kunnat driva delar av biogasanläggningen från Susedalen den förmiddagen…

Denna vecka har varit… underlig. Under studiebesöket beslutade min mobil sig för att nu får det vara slut. Jag tror inte det var lukten som knäckte den men man vet ju aldrig. I vilket fall ledde det till ett framtvingat besök på Telia och inköp av en ny mobil – X10 med Android. Jag säger inte att jag inte gillar den men det kommer att ta tid att älska den.

På måndagskvällen var jag tillbaka i Halmstad för att se och uppleva Benny Haag. Jag såg honom med samma föreställning (Inte mer än fullt tack) i Falkenberg för en tre-fyra år sen. Men tyvärr var det nästan bara drogfria och nyktra i publiken. Snacka om att preach to the choir. Den här föreställningen borde vara obligatorisk för gymnasiets andra års elever och all personal.

Tisdagen startade med ett taxipass i en timme. Sen körde jag sonen till skolan innan flera timmars stökande i Vessige följde. Nöjda och belåtna begav vi oss till staden igen. Lagade mat och satt och njöt när jag plötsligt kom på att jag skulle varit på arbetsförmedlingen halv två. Slängde oss i bilen och jag smög in på mötet en halvtimme försent.

Jag missade troligen inte någon viktig information och möjligen var hela mötet rätt meningslöst för min del men jag fick en kontakt med en arbetsförmedlare där som blev nästan eld och lågor över min Aspergers. Hon kom snabbt fram till att jag inte behövde träffa varken psykolog eller arbetsterapeut. Vi får väl se vad det mötet kan leda fram till.

Tisdagen avslutades med ett 12 stegsmöte följt av ett gruppsamvetsmöte. Jag har nog bara deltagit i gruppsamvetsmöten vid två eller tre tillfällen tidigare så det är inte så ofta ett sådant inträffar. Det var tufft men jag tror det gör bra i längden.

Onsdagen var lika full den med. Körning av sonen på morgonen sen boendestöd. Första gången på evigheter så det finns en del att göra. Bestämde med sonen att åka lite tidigare på morgonen för att jag skulle hinna hem till boendestödet i tid men vi kom att prata politik och skola så jag glömde helt av att jag hade brådis och vi satt en bra stund utanför sonens skola och diskuterade innan han frågade ”hade du inte bråttom till något idag”. Tur att någon av oss har lite vett och sans!

Onsdagen avslutades med karaoke på På G. Men vid det laget hade stressen tagit ut sin rätt i form av huvudvärk så det blev inte lika roligt som förra gången. Tvärtom åkte jag hem ganska tidigt och låg på soffan och bara var.

Tordagen och kristiflygare blev rätt okej. Rätt slö dag som avslutades med en liten tur till Göteborg och operan Bohème tillsammans med folk från huset. Operan var okej. Inte himlastormande. Men jag misstänker att medicinen satt lock på just den känslan nu igen. Det känns som om jag varken blir översvallande glad eller ledsen. Tyvärr har den inte samma effekt på ilskan.

Fredagen sov jag mest bort för att klara av att jobba på natten. Det gick bra att köra trots det långa passet. Men jag gäspade nästan käken ur led. Mest kanske för att det var nästan helt dött. Antingen gjorde alla med sina pengar i onsdags eller så håller de till ikväll för det var inte mycket action på stan. Blev lite privata resor bland annat körde jag en av stans industripampar och tillika rikemän.

Jag körde honom, hans fru och barn till deras herrgårdsliknande staketomslutna övervakade jättelika bostadskomplex. Fick en (1) krona i dricks. Av paret jag körde senare till Fabos hyreslägenheter på Tröingeberg fick jag närmare förti kronor i dricks. För dem var jag en människa som de köpte en tjänst av medan jag för rikeknösen endast var tjänstefolk som ska göra sin plikt och hålla käften. Hoppas jag aldrig blir så rik att jag blir så blasé.

Är väl inte husets mest populära just nu. Men som vanligt är det alltid någon annan som får skiten än jag. Lite underligt att jag alltid kommer undan så lätt medan andra får skit för vad jag gör. Som om folk inte blir arga på mig. Vill inte bli, törs inte? Denna gången har sambon fått ta smällen. Iofs har han ju ett eget ansvar för vad han säger och gör men det är så mysko att jag alltid klarar mig.

De har dragit in en healer på Fontänhuset och jag slog fullständigt bakut när jag fick veta det. Fontänhuset står politiskt och religiöst obundet och det gäller allt dylikt – inte godtyckligt. Vid något tillfälle i början av husets historia i Falkenberg hade vi problem med att några medlemmar mådde mycket dåligt av trycket som blev i huset då det var mycket med pingstkyrkan.

Huset är en religiös frizon och måste så få vara. Det är så många som liksom jag har gått på så mycket skit när det gäller religionen och new age att vi måste hålla den utanför huset. Att uttrycka sig kulturellt med poesi, teater eller målning är en helt annan sak som uppmuntrar kreativitet och kommunikation och kan och ska finnas tillgång till om än inte på arbetstid. Men vi får inte blanda ihop det med s.k. alternativa behandlingar. Det är gräns på kvacksalveri.

Jag tar bort all reklam för religiösa aktiviteter i huset oavsett om det gäller Ria, LP, Pingtskyrkan eller new age. Faktiskt även 12 stegsgrejor som inte heller det hör inte hemma på huset då det är på gränsen, vilket smärtar mig en del då jag personligen inte ser det som religion men det finns de som känner så och det måste jag respektera.

Under flera år höll jag på med new age, healing och sånt men nu har jag kommit ut på ”andra sidan”. Ja, jag har fortfarande en tro på att det finns saker vi inte kan förklara ännu men jag tror på vetenskap idag. Jag har väl aldrig inte trott på vetenskapen men idag ser jag healing och new age som det hokuspokus det är. Framförallt efter att min älskade fostermamma blivit totallurad av flera stycken charlataner för att hon så gärna ville tro.

Det jag framförallt är förbannad på inom new age är det totala överlåtandet av ansvaret. Visst har jag ansvar för mitt liv i den mening att jag kan välja hur jag ska bete mig. Jag kan också i viss mån välja hur jag ska tänka. Men jag förfäktar idén att jag skulle vara direkt ansvarig för allt. Som att bota cancer med hjälp av att tänka bort den. Det är bullshit. Eller tänka mig till stor rikedom.

Och tillfrisknar jag eller inte blir rik är det för att jag ”väljer” att ha det så. Som alliansens syn på arbetslösa och sjuka

ni väljer själva om ni vill arbeta och vara friska och då klarar ni er ekonomiskt.

Och nej jag kan inte skylla allt på samhället men får jag väldigt dåliga förutsättningar i livet så är det tamefan inte bara mitt fel att jag inte lyckas. Jag har inte valt att födas av en mamma som inte klarade av att älska  mig. Jag har inte valt att vara sjuk och vara i samhällets (mer eller mindre fungerande) vård och omsorg under en stor del av mitt liv. Jag valde definitivt inte att bli mobbad på jobbet och gå i väggen och indirekt därav fortfarande lida av en skitdålig ekonomi.

Mina genusglasögon är ständigt på känns det som. På en konferens med Fontänhuset skrev jag upp hur många kvinnor respektive män som var ordförande och vice versa med sekreterarposten*. Jag tror människor behöver den väldigt praktiska tankeställningen.

Ofta på möten sitter jag och jämför antal kvinnor – män och antal repliker. Ända från grundskolan är min erfarenhet att männen tagit större plats. I min klass ettan till nian var vi dubbelt så många tjejer som killar men det var alltid killarna som hördes och märktes mest och fick ordet.

Jag har väckt frågan många gånger just med könsfördelningen och fört fram flickornas ståndpunkt, men sen jag födde barn är jag kluven. Det var nog tur att jag fick en son annars hade jag kanske blivit en tokmilitant ultrafeminist. Nu kan jag bli irriterad på hur tjejer får mer mark på bekostnad av ”svagare” killar. Som kille måste du vara stark, social och framåt annars får du ingen plats alls vilket på något vis cementerar heteronormen. Killarna tvingas bli allt manligare för att få plats och polariseringen eskalerar.

Med sonen känns det trots detta mer hoppfullt. Åtminstone sen han började på gymnasiet. Det känns som om de har en ganska öppen attityd till könstillhörighet och homo/bisexualitet verkar ses inte som något konstigt. Det är förstås fortfarande ganska få tjejer med i sonens umgänge. Än så länge förefaller det som om det är flickvänner som liksom hänger med på ett hörn men det ändrar sig väl förmodligen när de går ut gymnasiet och livet på något sätt börjar på ”riktigt”.

Inom handikappvärlden är genus tillsynes inte en lika stor fråga. Framförallt inte inom psykiatrin. Kanske är det så att kvinnor som mår psykiskt dåligt/är psykiskt sjuka har fått lära sig att prata för sig medan männen försvinner genom olyckor, missbruk och suicid. Men jag upplever det som om genus har mindre betydelse än sjukdomen/funktionsnedsättningen som helhet. Alla är egentligen lika diskriminerade.

Var på sjukhuset häromdagen med gudsonen som fick rör i öronen. När barnet opererats och kommit till uppvaket kom en sköterska ut i väntrummet och ropade upp den anhörige och i nästan alla fall ropade de på mamman (typ ”Robins mamma”). Det är nämligen så att bara en vuxen i taget fick komma in på uppvaket. Men det var lika många pappor som mammor där och vid ett tillfälle ville pappan gå in istället för mamman varvid sköterskan blev helt ställd för hon hade som vanligt ropat ”Robins mamma” och pappan kom. ”Ja det går ju lika bra med pappan förstås”.

Jag fattar inte varför pappor ifrågasätts till den milda grad. Det har tydligen varit nån förståsigpåare som uttalat sig om varför misshandel på små barn ökat och denne hade skyllt det på papporna. Både sonen och hans kompis hade hört detta och reagerat och vad ger det för signaler till våra söner egentligen. ”Du kan vara livsfarlig för ditt blivande barn för att du är en man”. Jag kan nog tänka mig att en och annan undviker föräldraskapet av den anledningen. Vem vill utsätta sitt barn för livsfara…

* skillnaden var 2 respektive 11 och vice versa.

Där finns sextio genomförda insatser sen 2007. Tjugoåtta av rör direkt psykiatrin på ett eller annat sätt. Av dem är det några propositioner (bland annat den från mars), åtta st. handlar om utbildning, kompetenshöjning och andra personalfrågor. Sex st. handlar om kartläggning, utvärdering, riktlinjer utveckling, tre st. om tvångsvård, två om nationella hjälplinjen och två st. om sysselsättning och upphandling av densamma. Om man läser detta förstår man att regeringen verkligen lagt ut miljoner och åter miljoner på psykiatrin…

I morse samlades Björn Asplund (klubbhuschef Sthl), Jan Ertsborn (styrelseledamot i Falkenberg) Gunnar Jäwer och Gunnel Wallin (styrelseledamöter i Båstad) och jag själv på socialdepartementet. Strax innan nio kom en, vad vi tror, politisk sekreterare (Richard) ner och hämtade oss för färd uppåt i huset. Richard var minst två meter lång och klarade precis att inte slå huvvet i hisstaket. Prick nio hämtade han Karin Johansson vilken är socialdepartementets statssekreterare och förmodar jag, Göran Hägglunds högra hand. Med på mötet var en även en tjänsteman på departementet Inger Laudon.

Vi fick varsin blaskig kopp automatkaffe och satte oss ner i ett litet konferensrum som flankerades av två långa korridorer på vardera sida. Karin kom in och frågade vad vi ville varvid vi förde tillbaks frågan vad de hade att erbjuda oss. Det var mycket prat om de 900 miljoner som landstingen fått till satsningar på psykiatrin. Det var ännu mer snack om de 80 miljoner kommunerna kan söka för att upphandla ”platser för sysselsättningsskapande åtgärder”. De platserna är biståndsbedömda vilket innebär att man ska ansöka om att få bli bedömd av en professionell för att få rätten till en sysselsättningsåtgärd. Alltså inte kompatibel med Fontänhus-verksamhet.

Insatser för personer med psykisk funktionsnedsättning
Inom ramen för regeringens psykiatrisatsning har en lång rad åtgärder vidtagits för att förbättra situationen för personer med psykisk funktionsnedsättning.
Regeringen satsar 900 miljoner kronor på psykiatrins område under 2009.

Karin framhöll att Fontänhusen är otroligt bra, liksom andra verksamheter men att de inte kan öronmärka bidrag. När hon förstod att Fontänhusen inte kan ta del av de 80 miljonerna som kommunerna kan söka då kommunerna anser att det är dels för kortsiktigt dels för osäkert menade hon att de i så fall får se över regelverket.

Vi är ju inte rabiata

Ärtan höll ett litet anförande om hur han legat sömnlös många nätter pga. ekonomin, hur han har kämpat genom åren och att han vill kliva av nu. Gunnar vet jag inte riktig vad han sa. Inte så mycket i alla fall. Björn var mest återhållsamt arg och sa nog en hel del i det men jag minns inte speciellt vad just nu. Gunnel tackade för att de (socialdepartementet) har lyssnat. Jag pratade inte så mycket men lyckades beskriva hur det ser ut i Falkenberg med vårt ungdomsprojekt och frågan om vad som ska hända med dem, hur all verksamhet i Halmstad för vår målgrupp lagt ner och att vi har inte tid att vänta. Jo Björn nämnde att Fontänhusen har fem st. riksdagsledamöter i sina styrelser varvid Karin sjönk ihop lite och suckade tyst (typ: ”ja det ska gudarna veta att jag är medveten om”).

Det vi fick med oss från mötet var att regeringen hade en satsning som de ska presentera på torsdag efter regeringssammanträdet. Eftersom beslutet ej var klubbat kunde de inte såga så mycket om det annat än att alla partiledarna i regeringen stod bakom det och att det skulle i alla fall göra oss glada. Det ska sökas direkt via socialstyrelsen så fort socialstyrelsen får ordning på papprena.

Mötet tog en timme lite drygt och efteråt bjöd Jan på fika i riksdagshuset. Tydligen visste de om det här senaste förslaget. Det har uppenbarligen florerat lite rykten hit och dit men ingen visste något bestämt. Fan vad det politiska spelet är komplicerat.

Blev intervjuad av Rapport igår. Det var väl inte riktigt vad jag väntade mig när jag gick upp på morgonen efter en helvetesnatt på vandrarhemmet. Vad har hänt med hänsynen till andra? Jag har sovit på vandrarhem i olika delar av världen och ganska ofta i sovsalar för allt från 3 upp till 25. För det mesta har det gått strålande. Men i söndagsnatt måste flera totalt empatibefriade kvinnor fått sängplats i samma sovsal. Sanningen att säga så var det mest en men hon förde desto mer liv. Hon hade dessutom fått den bästa sängen så hon borde vara lite tacksam. Ungdomarna som hade fest i matsalen var inte heller särskilt tysta tyvärr så kanske försökte hon överrösta dem.

I intervjun sägs det att jag arbetar halvtid som taxichaufför. Vi får väl se hur mycket körningar jag får efter det här inslaget i nationell tv. En del har redan vetat om att jag har en psykiatrisk bakgrund och är medlem på Fontänhuset. Men som jag redan deklarerat i tidigare blogginlägg så vill jag ändå inte köra mer. Jag har heller inga körningar inbokade framöver. Jag vill satsa på eget företag eller socialt företagande. Men så länge jag inget besked får från FK så händer ju ingenting. Oktober ut har jag sjukersättning sen vet jag inte alls om jag har någon inkomst. Och jag är så trött så trött så trött. Hur fan ska jag orka arbeta heltid?

Min hjärna blir överbelastad och jag måste gå undan och inte prata med någon. Inte ens min stackars sambo. Nu är jag i Stockholm hela veckan och har så många sociala kontakter att jag skulle behöva vara ute i husvagnen hos Tomas, en vecka för att tömma skallen efter alla intryck. Och då vill klart sambon prata och prata om allt han gjort under veckan och allt jag varit med om. *puh* Ibland längtar jag efter en katt, en bok och en hängmatta att ligga i tre dagar eller så långt ut i skogen. Ingen trafik, inget folk, inget prat.

Känner mig lite korkad att vi kommer så långt söderifrån när det så tydligt är en norrbottnisk prägel på konferensen, men va katten, vi ju samma sorts människor med samma sorts problem vad det gäller arbetsmarknaden. De har nog till och med värre här uppe så vi kan nog få en del uppslag vi kan använda oss av hemmavid. Jag har inga problem att stjäla med mig bra idéer.

Jag har stort problem att inte övergå till norrländskan. Det gick direkt på tåget igår och jag tänker med norrländsk dialekt nu. Kan bli direkt pinsamt antar jag men jag formligen älskar dialekten. Jag kämpar för att hålla min sörländska men det kommer inte att bli lätt. ”Bar så ni vet de!”

Och jag är så trött på lågintelligenta människor. Att vara sjuk och psykotisk och allmänt knäpp är en sak men dumhet klarar jag helt enkelt inte av. Jag är så innerligt trött på dem att jag skulle vilja skrika. Jag vet att dumhet inte är straffbart men varför ska jag straffas genom att tvingas umgås med dem?

En annan sak som stör mig synnerligen är alkoholfrågan. Igen. Den evigt förekommande frågan och samhällets mest heliga ko. Jag kom i samtal med en av våra handledare som berättade att de, två av våra handledare samt en d:o från Göteborgshuset och några medlemmar, var ute på Harrys igår. Göteborgshandledaren hade ringt sig sjuk nu på morgonen och de andra skojade runt det medan jag i mitt stilla sinne undrar hur i helvete han kan sätta sig bakom ratten och köra till Göteborg idag på morgonen.

Den handledare jag samtalade med sa att hon definitivt inte var i skick att köra bil idag. Jag var inte med och jag vet inte hur mycket eller litet de drack och det är väl ointressant. Det är principen jag är ute efter. ”Men det är vuxna människor som själva ska avgöra om de vill dricka” får jag höra jämt när jag ifrågasätter alkohol och Fontänhus. Och visst är det ju så att medlemmarna är vuxna människor och borde kunna ta egna beslut om de skulle dricka alkohol. Men så enkel är ju inte frågan.

Dels har vi ett flertal medlemmar som har eller har haft problem med beroende. Och för den som har den allra minsta kunskap om beroendesjukdomen vet ju att en beroende inte själv bestämmer om denne ska dricka eller inte. Dels är det jävligt svårt att stå emot grupptryck, även informella sådana som att gå ut på Harrys. Dessutom tar många medlemmar mediciner som inte funkar bra ihop med alkohol. Och solidariteten! Var finns den? Solidariteten med dem som inte kan eller vill dricka men ändå vill ingå i en gemenskap. Och sist men inte minst – samhällskostnaden. För samhällskostnaden för alkoholbruket är enorm. Och då har vi inte räknat med allt lidande. Men vem har egentligen ansvar för samhällskostnaden? För vården? För höjda försäkringspremier? För fyllekörningarna?

Så rent principiellt anser jag inte att det är OK att gå ut varje torsdag på Harrys eller after work och ta några öl. Varken med medlemmar eller som anställd när man ska vara på jobbet kl 8 dagen efter. Jag tycker inte heller det är självklart att det serveras alkohol på våra konferenser. Det är dubbelmoral och hyckleri att förbjuda alkohol i huset och sen låta den flöda fritt på konferenser. Det hårdaste motståndet i alkoholfrågan kommer från handledare och ganska ofta undrar jag i vems intresse de kämpar så hårt för friheten att få dricka alkohol?

Jocke var på g, hade tagit körkort, sökte jobb, var aktiv både i och utanför huset. Jag kände honom inte nämvärt. Jag upplevde honom som synnerligen tyst och försynt men att han sista tiden gav han sig in i mer och mer i frågor framförallt om arbete och hade så många vettiga tankar. På sista mötet han var med blev jag grymt impad av hans åsikter och köpte dem rakt av.

Givetvis gjorde jag (medvetet/omedvetet?) en hel del jämförelser med sonen och försökte behandla Jocke därefter. Han var ju oxå son till någon. Jag sänder många många tankar och djup medkänsla till Jockes mamma idag. Det finns dock inga ord. Ingenting att säga. Jocke fanns igår men idag finns han inte mer. Jag kan inte – vill inte ens försöka sätta mig in i situationen om det skulle varit min son. Det är för hemskt. Det är för otänkbart. Sånt ska inte hända. Får inte hända. Det är fel.

Varför?