Lite kul med bildtext som kan få en helt annan innebörd utan förklarande text.

Arbetaren 22/2010 har en artikel om rastuppror på Sundsvalls sjukhus. De anställda uppmanas att ta sina lagstadgade raster som de ofta måste jobba in då arbetsbelastningen är hård. Men bildtexten kan dubbeltolkas. Består yrkesgruppen av ett gäng med adhd kanhända?

Många är vi som inte kan ta ut de raster vi har rätt till. Som polis var det ibland stört omöjligt att ens få matrast. Vid något tillfälle värmde jag maten fyra gånger men hann aldrig äta den. Därför var det nästan alltid bäst att äta snabbmat så man fick i sig lite energi.

På taxi är det bästa att köra tjänstepass hela dagen för då måste de lägga in en halvtimmes matrast.  Dock har det vid flera tillfällen hänt att matrasten inte hamnat i Falkenberg vilket ju omöjliggör medtagen lunchlåda. Ganska ofta har jag fått äta på rull dvs slängt i mig mat medan jag kört till nästa kund. En ung kille slutade på taxi pga just detta.

Min vän på macken får sällan äta i lugn och ro då hon är ensam långa tider. Hon är glad om hon hinner gå på toa. Ibland när jag kommer in står hon med benen i kors och nästan utstående ögon och skriker nästan ”passa butiken jag måste kissa”.

En vän till mig (och tillika rökare) var i strid med sin arbetsgivare om just raster. Tydligen får du inte röka under arbetstid om du jobbar på restaurang och bara har måltidsuppehåll. Men raster kan ingen förbjuda dig och då får man göra vad man vill.

Jag är kluven till rökfri arbetstid då jag ju inte tål lukter och då även rök speciellt bra och är tacksam för de jag möter som inte stinker rök. Nikotin är dessutom den drog som dödar flest människor så samhället och arbetsgivaren har ju visst ansvar för sina anställda.

Men var går gränsen för eget ansvar och vad samhället (och kanske framförallt arbetsgivaren) ska tillåta/förbjuda? Det är en fin gräns. Och om vi ständigt arbetar in våra raster av nödvändighet eller andra orsaker – gör vi inte oss en rejäl björntjänst då?

Det har gått förvånansvärt bra de här dagarna. Jag har varit trött och känt mig en anings förvirrad i alla fall i tisdags men jag har funkat. Allt annat som son, sambo och hem har visserligen fått stå tillbaka de här dagarna när jobbet tar all energi. I onsdagskväll var jag så trött. Hade en tur till Landvetter i rusningstrafik som tar otroligt mycket på krafterna.

Man kan ju tycka att bara ligga på motorvägen och glida inte är så jobbigt men folk kör som idioter så man måste hela tiden vara uppmärksam både framåt och bakåt. Jag kör enligt gällande hastighetsbegränsning, eller strax över, numera för jag har blivit så mycket mer rädd om mitt körkort sen jag började köra taxi. Men folk har en konstig egenhet att antingen köra upp i baken på bilen eller – ännu värre – köra in precis framför bilen. Lite scary när man ligger i 130 120 på motorvägen, att ha en bil en halvmeter ifrån sig.

Givetvis fick jag jobba över en timme i onsdags. Jag hade nästan räknat med det för det var en del att göra och nån bil låg på långkörning. Så sista turen, en stationstur till Getinge, fick jag vid halv tio. Tänkte att jag kör upp på motorvägen för den går kvickast. Och jag körde genom rondellen, förbi Malmö-skylten och vänster efter viadukten. Jag kör ju den sträckan flera gånger varje pass. Lagom uppe på påfarten slog det mig

Jag kör norrut!

Det var en företagskörning så snubben betalte inte själv så jag tror att han sket i vilket men jag stänge ändå av taxametern de extra en och halv milen det tog att åka till Morup och vända. Kände mig heldum och bad om ursäkt flera gånger. Mannen var vid det laget så trött efter allt resande att han bara skrattade åt det tack och lov. Jag frågte om han inte ville åka till Glommen istället för det börjar ju i alla fall på samma bokstav men han avböjde leende.

Dock har tröttheten kommit ifatt mig nu. Jag är så trött så trött. Och ironiskt nog så ju tröttare jag blir ju svårare har jag att sova. Kan inte somna fast ögonen känns som ett grustag och hjärnan redan tagit sitt pack och pack och lämnat rörelsen. Eller så somnar jag och vaknar ofta istället. Antingen av olika, mer eller mindre inbillade, ljud eller lukter (häromnatten var jag ute och kollade om det brann) eller av att kroppen påstår att den är kissnödig eller hungrig. Det är mycket felsignaler i systemet för närvarande. Överbelastningen gör väl att det blir fel på det som fortfarande fungerar.

Träffade i början av veckan en kille på Statoil som har ”hoppat av” det vill säga slutat köra. Han blev så arg på att aldrig få ordentliga tider (främst mattider) att han gav upp. Han blev förvånad när han såg mig ”Så du harvar vidare?”. Och jag skulle ju sluta köra med detta ”mardrömspasset” men det är ju så svårt att säga nej… När jag pratade om det på möte förra veckan lät det som ett beroende. ”Jag ska sluta för jag mår inte bra av det men bara en gång till. Det blir sista gången – jag lovar!”.

Men jag har slutat nu. Nästan. Bara en körning kvar.

Jag åkte på en planet på torsdagens eftermiddag. Från Falkenberg till Varberg och vidare långt upp i Kungsbacka inland när jag fick en körning till Borås. Jag hade då kört nästan nonstop sen morgonen så jag skulle med råge passera mina timmar lagliga och tillika sabba nattvilan för passet dagen efter. Men jag kunde inte prata mig ur en körning in mot Marks kommun så det blev ett 12 timmars pass ändå.

Torsdagen började åt helvete med en skoltur där jag skulle hämta tre ungdomar på ett kortis. En av flickorna kan inte sitta med någon annan för då börjar hon slåss men pojken måste sitta fram för annars mår han mycket dåligt. Den sista stackars flickan var livrädd för den första och när hon fick klart för sig att denne skulle sitta bredvid henne blev hon helt förstörd och slängde sig ut från bilen på andra sidan och storgrät.

Så jag hade en i bilen som grät och skrek, en som jämrade sig och höll för öronen och en utanför bilen som snyftade högt för att hon inte fick åka med. Det slutade med att personalen på kortiset körde den våldsamma flickan men de påstod att de sagt till att bägge måste sitta fram. Jag ringde växlen efter körningarna var klara för att tala om för dem att de måste styra upp detta i fortsättningen men tjejen i växlen hävdade att de inget fått veta om detta. Hon menade att det var säkert lättare för kortis-personalen att skylla ifrån sig. Men i min stora ödmjukhet så släppte jag det och alla var nöjda med att få skylla på nån annan.

Fredagen blev lite kortare ”bara” 10 timmar. Började med en skoltur med ett syskonpar som placerats i en annan kommun långt ut i ingenting. Vägbeskrivningen på körordern var kul. Kör av motorvägen och kör rakt fram ca 20-25 km, en skylt efter parkeringen, sväng andra vägen till höger.

Jag körde förbi massor av skyltar, genom rondeller, förbi byar varav en var postadressen jag skulle till och genom nästa by. Efter 27 km tänkte jag att jag nog kört fel och såg en parkering där jag kunde vända. Då var jag strax före det utsatta klockslaget när jag skulle hämta dem och kände mig en aning stressad. Döm av min förvåning när det var DEN parkeringen jag skulle passera och ta andra höger. Jag körde upp på gården exakt på minuten i tid. Jag gjorde ju dock bort mig rejält genom att erbjuda den ena en bilkudde. Flickan blängde på mig och sa med hög röst:

Jag heter Natalie, jag är 10 år och 142 centimeter lång.

Så var den diskussionen slut och bilkudden stannade i bagaget. Senare blev jag beordrad till strandbaden för att hämta några till stationen. Beställningen var faxad in stod det, av Strandbaden. På Strandbaden mötte jag psykiatrifolk som skulle ha genomgång av det nya föreslagna vårdprogrammet för psykos. Mycket trevligt, jag hade gärna stannat där. Men jag var där för att hämta folk som jag förmodade hade varit på konferens och skulle vidare. En del som har långt stannar ibland över natten och åker hem tidigare dagen efter.

Men ingen ville åka med och i receptionen fattade de ingenting. Jag ringde min växel varvid de sa att det blevet ett missförstånd – passageraren skulle hämtas på stationen och köras TILL Strandbaden. Ja det borde jag ju förstått. INTE! Nu visade det sig att de var två från socialstyrelsen som skulle prata på mötet på Strandbaden om just vårdprogrammet och de blev nog ganska förvånade när den unga blonda taxichauffören började fråga ut dem om vårdprogrammet och dessutom kommentera det och dess brister.

Jag hann in och slänga i mig en bit mat innan jag fick en akut planet. Hämta en man i en by utanför stan för transport till akuten. När jag kom fram insåg jag att han var så jävla stupfull att han inte kunde gå. Det slog mig inte att han inga pengar hade för jag trodde det var hans bostad men så var ju inte fallet. Han var inte ens från kommunen och ingen jacka hade han heller och ännu mindre ett betalkort.  Hans kompis som ringt ambulansen var inte villig att betala och försvann så fort snubben kom utanför dörren. Jag blev helt tom i hjärnan och visste inte hur jag skulle hantera situationen så jag ringde växeln som just då råkade ha Resam på tråden och kopplade över mig till dem. De ansåg sig dock inte ha något ansvar.

Har han inga pengar kan han ju inte åka förstår du väl.

Det pissregnade ute, snubben var sketfull och ångestfylld och jag kände väl att han inte mådde så bra fysiskt heller med risk för ep och sånt skit. Jag kan ju inte slänga ut honom ur bilen bara. Vad fan gör man. Nu kom kompisen tillbaks. Han insåg väl att han kulle få problemet på sin lott igen så han slängde upp pengarna och jag drog vidare till sjukhuset. Vid sjukhuset bad han att få komma till psykiatriska akutmottagningen och väl där ramlade han nästan ur bilen och bort mot askfatet. Han hade inga cigg så han rotade i askkoppen och fick fatt i en fimp innan han välte in i ett staket och blev sittande på rumpan med fimpen i munnen. Jag fick upp snubben på fötter och ledde honom in till den inte så entusiastiska personalen. Jag inser att det inte är personalen på psykiatriska akutmottagningen som bestämt att tillnyktringarna ska läggas in där men nånstans måste de ju ta vägen och det är ju trots allt ett medicinskt tillstånd som ger psykiska symtom även om man kan diskutera vad som är hönan och vad som är ägget.

När dagen var slut var jag likaså. Körde till Skogstorp för att ställa bilen och blev så vansinnigt nödig helt plötsligt. Jag slappande väl av när jag närmade mig slutet. Åkare ett och ägare av bilen var inte hemma så jag åkte till bästa väninnan men ve och fasa – hon befann sig inte heller hemma. Det blev mer och mer akut och ju mer det trycker på ju mindre funkar hjärnan på mig.

Jag slängde mig till sist in på Brödskrinet som har en – gratis – toalett. När jag kom ut så mådde jag så bra att jag kände mig tvungen att köpa något så jag handlade en svindyr brödlimpa för långt mer än vad toalettavgiften skulle ha kostat mig. Jag körde ner och ställde bilen på sin plats men det tog mig en halvtimme att räkna ut redovisningen. Jag fick till slut ta ett papper och penna och ställa upp de bägge talen för att kunna förstå dem alls. Det var inga stora summor det handlade om typ 321 + 278 men jag satt med hundralapparna i handen och bara fånstirrade på dem utan att koppla ihop dem med summan jag skulle stoppa i påsen.

Jag vet ju att jag inte ska köra så tidigt på morgonen, inte så långa pass och inte två dagar efter varandra. Varför lär jag mig aldrig.

Jag kör sonen varje morgon och i måndags krockade det med ett planerat studiebesök på biogasanläggningen utanför Falkenberg som jag gärna ville vara med på. Jag gillar studiebesök. Jag är så otroligt nyfiken. Men som vanligt så kom jag inte upp och iväg som planerat och hann inte besöka bekvämlighetsinrättningen innan avfärd.

På vägen ner gick det rätt bra men efter att ha vänt i Halmstad tröck det på bra. Tyvärr är det inte smockat med toaletter längs E6:an men jag vet att det finns halvvägs vid Susedalen så jag siktade in mig på det med bägge händerna krampaktigt hållande i ratten och rumpan en halvmeter över sätet…

Vid Susedalen kastade jag mig ur bilen och rusade jag (så gott det går med rumpan hopknipt) till närmsta toalett och slängde upp dörren. För säkerhetsskull tröck jag på bägge knapparna innanför dörren för jag fixade inte att vänta och kolla vilken som var ljuset. Mycket dumt. Jag kan tänka mig hur kul det måste sett ut med en hysterisk kvinna som stod och slet i en dörr, som öppnade sig på vid gavel, och skrek ”nej nej nej” för fulla muggar.

Tack och lov hade folk vett att hålla sig från de publika toaletterna just då så jag kunde snabbt smita in på en annan. Tack kära vägverket (eller ni vad ni heter nu för tiden) för alla publika gratistoaletter längs motorvägen! Jag formligen svävade ut därifrån och till biogasanläggningen. De hade nog kunnat driva delar av biogasanläggningen från Susedalen den förmiddagen…

Denna vecka har varit… underlig. Under studiebesöket beslutade min mobil sig för att nu får det vara slut. Jag tror inte det var lukten som knäckte den men man vet ju aldrig. I vilket fall ledde det till ett framtvingat besök på Telia och inköp av en ny mobil – X10 med Android. Jag säger inte att jag inte gillar den men det kommer att ta tid att älska den.

På måndagskvällen var jag tillbaka i Halmstad för att se och uppleva Benny Haag. Jag såg honom med samma föreställning (Inte mer än fullt tack) i Falkenberg för en tre-fyra år sen. Men tyvärr var det nästan bara drogfria och nyktra i publiken. Snacka om att preach to the choir. Den här föreställningen borde vara obligatorisk för gymnasiets andra års elever och all personal.

Tisdagen startade med ett taxipass i en timme. Sen körde jag sonen till skolan innan flera timmars stökande i Vessige följde. Nöjda och belåtna begav vi oss till staden igen. Lagade mat och satt och njöt när jag plötsligt kom på att jag skulle varit på arbetsförmedlingen halv två. Slängde oss i bilen och jag smög in på mötet en halvtimme försent.

Jag missade troligen inte någon viktig information och möjligen var hela mötet rätt meningslöst för min del men jag fick en kontakt med en arbetsförmedlare där som blev nästan eld och lågor över min Aspergers. Hon kom snabbt fram till att jag inte behövde träffa varken psykolog eller arbetsterapeut. Vi får väl se vad det mötet kan leda fram till.

Tisdagen avslutades med ett 12 stegsmöte följt av ett gruppsamvetsmöte. Jag har nog bara deltagit i gruppsamvetsmöten vid två eller tre tillfällen tidigare så det är inte så ofta ett sådant inträffar. Det var tufft men jag tror det gör bra i längden.

Onsdagen var lika full den med. Körning av sonen på morgonen sen boendestöd. Första gången på evigheter så det finns en del att göra. Bestämde med sonen att åka lite tidigare på morgonen för att jag skulle hinna hem till boendestödet i tid men vi kom att prata politik och skola så jag glömde helt av att jag hade brådis och vi satt en bra stund utanför sonens skola och diskuterade innan han frågade ”hade du inte bråttom till något idag”. Tur att någon av oss har lite vett och sans!

Onsdagen avslutades med karaoke på På G. Men vid det laget hade stressen tagit ut sin rätt i form av huvudvärk så det blev inte lika roligt som förra gången. Tvärtom åkte jag hem ganska tidigt och låg på soffan och bara var.

Tordagen och kristiflygare blev rätt okej. Rätt slö dag som avslutades med en liten tur till Göteborg och operan Bohème tillsammans med folk från huset. Operan var okej. Inte himlastormande. Men jag misstänker att medicinen satt lock på just den känslan nu igen. Det känns som om jag varken blir översvallande glad eller ledsen. Tyvärr har den inte samma effekt på ilskan.

Fredagen sov jag mest bort för att klara av att jobba på natten. Det gick bra att köra trots det långa passet. Men jag gäspade nästan käken ur led. Mest kanske för att det var nästan helt dött. Antingen gjorde alla med sina pengar i onsdags eller så håller de till ikväll för det var inte mycket action på stan. Blev lite privata resor bland annat körde jag en av stans industripampar och tillika rikemän.

Jag körde honom, hans fru och barn till deras herrgårdsliknande staketomslutna övervakade jättelika bostadskomplex. Fick en (1) krona i dricks. Av paret jag körde senare till Fabos hyreslägenheter på Tröingeberg fick jag närmare förti kronor i dricks. För dem var jag en människa som de köpte en tjänst av medan jag för rikeknösen endast var tjänstefolk som ska göra sin plikt och hålla käften. Hoppas jag aldrig blir så rik att jag blir så blasé.

Så jag har jobbat dagen idag, haft tre körningar och en timmes övertid. Fick varken matkörningar eller blommorna men ett bud till Malmö räddade dagen. Och så fick jag en ny jacka och lite andra kläder. Och Åkare Ett berättade att han i mitten på juni ska byta bil – till en Volvo. Nu kan jag ju inte sluta. Nya kläder och en ny Volvo! Jag har mått så skit före de senaste passen och bestämt mig varje natt att ”nu får det vara slut” och så kör jag ett goepass som idag och tänker att ”kanske lite till”. Om jag bara tar dag eller rena nattpass och skippar fyllepassen på helgerna så…

Men jag var riktigt arg i fredagsnatt. Körde långpasset vilket suger i sig men jag tror att varenda idiot var ute på Harrys i fredags. Så fort jag stannade bilden kom trettielva pers fram och en del till och med hoppade in i bilen utan att ens ta reda på om det var bokat till dem. Jag tycker det är svinjobbigt att säga tyvärr det kommer förmodligen en annan taxi till dig och köra vidare när det står folk och fryser och vill hem och jag är ledig.

Vid flera tillfällen har vi varit flera bilar lediga i stan och folk har väntat skitlänge på en bil. Jag undrar ganska ofta hur de är funtade  i växeln. Men jag klagar inte. Jag tror jag får en del bra körningar just därför. Fick en flygtaxi från Landvetter häromnatten.

Paret jag körde kom hem efter att ha tillbringat vinterhalvåret söderut. Jag fick intrycket att de varit gifta i många år. Halva vägen från Göteborg satt de och avhandlade sina vänner och grannars vedermödor. Kanske har man när man varit gifta i trettio år uttömt alla diskussionsämnen och det enda som finns kvar är vad grannens nya bil kostade eller att Agnes systerdotter flyttat till Varberg. Resten av vägen var de tysta. Jag vet inte om jag avundas eller beklagar dem.

Samma fredagsnatt när jag kört i fem timmar utan paus och kunden inte dök upp och inte svarte på telefon, och dito växeln varken på telefon eller radio så åkte jag till taxi, kissade och tog en kopp kaffe. Jag hade varit där i fem minuter när de ringde från växeln och gav mig en sån utskällning för att jag inte hör av mig och berättar att kunden inte dyker upp. Jag vet inte vad de förväntar sig att jag ska göra när de inte svarar – skicka röksignaler eller köra till Varberg och berätta det f2f?! Det var nog första gången jag visat humör mot kunder. Jag var trött, irriterad och kissnödig och visade en grinig min istället för min neutrala eller glada.

Jag har blivit bedd att dra åt helvete, blivit utskälld och lurad och alltid detta ständiga gnäll att det är så dyrt att åka taxi. Folk klagar på mitt val av körväg, att jag kunde kört den eller den vägen för den går fortare (skulle kanske göra en femma i pris) men något som jag aldrig fått är klagomål på själva körningen. Förutom en polisstuderande som tyckte jag körde för fort på Kristineslättsallén men jag uppmanade honom att koppla av jobbet.

Tvärtom har jag ofta fått kredd för min körning och det senast idag. Körde en gammal bilskolelärare och hans kommentar när jag släppte honom var

Du kan ju det här, du får köra upp på fredag

Tröttheten och ontet och stressen går över öronen och jag drunknar i vardagen. Idag har jag tagit mig lite i kragen och rensat lite i högarna på mitt rum. Rätt bra för jag hittade en hel del fakturor. Inte bra då jag inte har pengar att betala dem men nu vet jag i alla fall vilka fakturor jag inte kan betala och får ingen chock när breven från inkasso dimper ner. Jag har kört huvudet i sanden länge nu och har inte orkat mycket. Men jag har idag fyllt i a-kassekorten för hela året! Jag är stolt över mig själv även om jag väl vet att jag borde ha fyllt i dem för länge sen för att överhuvudtaget få några pengar.

Jag har även ringt ett samtal och med min extrema telefonsamtalsfobi just nu så är ett samtal en jätteprestation. Jag svarar för det mesta i telefonen om någon ringer mig men jag fixar inte att ringa själv. Jag får sån vansinnig ångest och ser mig själv springa skrikande in i en vägg vid tanken. I praktiken brukar jag lägga mig i sängen, dra igång ett bildprogram eller promenera när tanken snuddar för nära att jag måste ringa det och det samtalet.

Kört i helgen. Två pass. Min ordinarie bil var på verkstan (surprise surprise) så jag fick ta en firmabil. Det gick la bra en timme en och en halv sen tyckte jag den stank för jävligt. Stannade på torget och upptäckte att biljäveln sprutar ut diesel så det var bara att åka upp och byta bil mitt i passet. Det var inte mycket att göra så jag förlorade inte mycket.

Den andra bilen har den gamla taxametern OCH radio så det var helt ok. Men jag mår skit över all diesel jag sprutat runt hela stan. Den måste ha läckte redan när jag lämnade taxi för jag såg spåren redan där när jag väl förstod att det var jag. Men den läckte till en början bara när jag stängt av och sen startade igen. Men på slutet pissade den ut diesel.

Det var ett bra pass ändå för jag har bondat lite med arbetskamrater. Det är just nu den enda anledningen att jag inte slutar med taxi. De är för jävla trevliga och jag kommer verkligen att sakna dem.

Sen körde jag em/kvällen igår. När jag kom satt två på taxi och gjorde ingenting så jag blev förvånad att det var så många bilar i tjänst. Men det är klart hart när omöjligt att avgöra i förväg hur många bilar som behövs vid ett visst givet tillfälle. Jag tog min bil och tänkte väl att jag kör hem och fipplar lite lika väl som att sitta på taxi och uggla. Lagom när jag körde in på parkeringen hemma så fick jag en planet – till Lund! Så var det passet räddat. Lucky me.

Hade jag suttit kvar på taxi hade jag stått trea i tur och aldrig haft chans på det. Men det är tungt att köra nonstop Lund turochretur.
Sen på kvällen väl återkommen till stan fick jag en körning ”Svenssons Elaffär – längst ner på den gatan”. Så löd körordern. Jag vet inte var Svenssons el ligger så jag ringde växeln och frågade. Hon svarade att kunden sagt att ”alla falkenbergare vet var Svenssons el ligger”.

Nå jag vet inte sa jag och fick en gatuadress av växeltjejen. Jag hittade gatan lätt ”Elaffären”. Den hette bara det. Inget annat namn nånstans men det var den enda elfirman på den gatan så jag antog att det var den och körde gatan upp och ner men inte fan var det någon kund som gav sig till känna. Senare visade det sig att det inte var den gatan där Svenssons el låg kunden menat utan den korsande. Förstås. Varför inte uppge vilket företag hon ville bli hämtad på från första början. Kanske gjorde hon det men växeln inte uppfattade det. Hon var allt liiiite rund under fötterna.

Hon gav mig 30 kronor i dricks så det var ju en bra körning. När man betalar dricks med kontokort så läggs de pengarna direkt till och räknas av på min redovisning som jag gör efter passets slut. Jag hade bara haft en kontantkörning innan på dagen – resan till Lund som var på 40 kronor. Tur att den kunden inte hade frikort på resam för då vet jag inte hur jag skulle fått min dricks. Nu fick jag redovisa hela 10 kronor!

Jag har tillfälligt gett upp tröjdesignandet och fotogrejjandet, facebokkandet och minnesträningen, företagsidén och tv-serienedladdningen, chattandet och som sagt bloggandet. Facebokkandet fanns i och för sig andra anledningar till att jag la ner det men det är synnerligen dubbelt att gjort det.

Dels känner jag en befrielse. Jag måste inte kolla fb tio gånger om dagen för att se vad folk har skrivit eller uppdatera min status men det innebär också att jag missar otroligt mycket av vad som händer. Både personligt hos mina vänner och familj men även annat som händer som konserter, föreläsningar och andra event. Läser man heller inte HN:s pappersupplaga (för HN:s hemsida suger mer än vanlig) så är man helt off.

Jag har även kört en hel del på sistone vilket tar mycket energi från mig. Nu senast körde jag tre dagar i rad vilket är tungt som fan men jag kommer verkligen in i rutinerna med flera dagar i rad. Allt annat som privatliv och fritid får stryka på foten de dagarna men körningarna fungerar bättre. Jag har kört tjänstepass både måndag och onsdag vilket innebär att jag loggar in på ”planet” på morgonen och sen får omsorgsturer, resam och färdtjänst om vartannat hela dagen tills jag loggar ut.

Dessa dagarna har det varit blandat med korta turer inom Falkenberg och några sjukhusturer till Varberg och Halmstad. Det är rätt ok. Korta turer håller en pigg och alert men är stressiga då det oftast är snålt tilltaget med tiden. Långa turer kan man slappna av lite och ta en paus men många mil på motorvägen tröttar ut mig.

Resam och färdtjänst är ofta samma folk. Mest kvinnor och är det män så finns det oftast en kvinna med i bakgrunden som sköter om mannens angelägenheter med varshän de ska och betalning och så vidare. Men en sak som förundrar mig är skillnaden i assistans.

Förutom att männen nästan alltid har en kvinna som stöttar så har männen nästan alltid tekniska hjälpmedel. En man jag kör ofta har en heltidsanställd (kvinnlig) assistent och avancerade tekniska hjälpmedel som lift och fjärrstyrd dörröppnare. Många kvinnor jag kör får jag hjälpa in med rullator och väskor då de ej ens har en ramp och tämligen ofta får jag ta deras nyckel, låsa upp hjälpa dem över trösklar och se till att de har vad de behöver, lägga nyckeln innanför och stänga dörren ordentligt efteråt. Ibland känns det hemskt att lämna dem och jag har övervägt att ge några  mitt privata nummer så de kan ringa mig om det är något de skulle behöva extra som jag inte har möjlighet när jag kör.

Jag vet inte om de själva har tackat nej till assistans, om de inte blir erbjuden någon eller om de ens vet att det finns hjälp att få. En kvinna jag kör ibland är så kass efter vad jag tror en stroke. Hon bor på tredje våningen utan hiss och kan inte ta sig fram utan rullator överhuvudtaget. Ner för trappan går hon baklänges hållande sig (eller snarare hängande) i trappräcket och tar steg för steg sakta neråt. Då hon heller inte kan prata är det extra besvärligt för hon kan inte kalla på min uppmärksamhet eller berätta för mig vad jag ska göra för att hjälpa henne.

Det finns en stor diskrepans på mäns och kvinnors tillgång till assistans och hjälpmedel. Män får oftare både assistans och tekniska hjälpmedel än kvinnor. Kvinnor ifrågasätts och måste motivera sitt hjälpbehov på ett annat sätt än män. Det är nån form av inbyggda strukturella hinder i kvinnors tillgång på stödresurser som jag tror har sin grund i heteronormen.

Vi får från födsel itutat oss begreppet man – kvinna och jag tror inte man inser vilka fördomar man faktiskt har förens man reflekterat över detta. Och jag misstänker att de flesta går genom livet utan att ens komma i närheten av dessa frågor.  Ett stort ansvar ligger på arbetsgivaren men det finns sällan utrymme för reflektioner och eftertanke i ett system så ska slimmas så pass att personalen inte ens uppdateras på nya lagar och förordningar och allt istället lämnas till ren godtycklighet och handläggarens eventuellt goda humör.

Länkar för den som vill veta mer om skillnad i stöd män – kvinnor:

Försäkringskassan

Handisam

Riksförsäkringsverkets genderanalys av assistansersättning från 2004

Natten mellan fredag och lördag bidde det dock inte som jag tänkt mig. Hade skrivit att jag skulle sluta fem men när jag sa tack och hej vid femtiden sa snubben i växeln ”stopp och belägg – du kör till sju enligt mitt schema”. Då har vi inte samma schema replikerade jag för jag ska sluta fem, men jag körde in på taxi och kollade schemat för säkerhetsskull. Och detta borde jag gjort från början.

Jag vet inte om det är åkare ett eller jag som är mest förvirrad men gemensamt tror jag vi utgör gräddan av förvirrade klubben.
Slutade natten med en liten tur till Getinge där jag plockade upp en stackars flicka som inte visste vars hon var eller hur hon hamnat där. Jag återbördade henne i alla fall till hemmets trygga famn och kunde logga av vid halv åtta på morgonen.

Det var såå skönt att glida ner i sängen sen. Känns verkligen att man gjort ett dagsverke och förtjänar att få sova. Häromdagen var det så keligt arbetspass och jag kände mig ett tag som alla andra när jag kom på att jag ”stod ut” med jobbet. Jag har ett jobb jag får ”stå ut med”! Jag har kommit så långt att jag inte vill kräva förmåner eller speciella åtaganden för att jag är en tok.

Lördagen sov jag och njöt av dagen allena. Stekte upp champinjoner och en kotlett och åt det med fingrarna framför tv:n. Så ungkarlsaktigt det bara kan bli utan alkohol. Sov lite till för att sen skynda iväg till ännu ett nattpass som jag dock inledde med en semla hos min tossiga väninna. Perfekt början på ett pass.

Sen har natten gått i ett. Vid två lurade jag till mig en kissepaus. Jag hann även hälla i mig en kopp kaffe på stående fot innan beepern sa ifrån. Jag åt mina mackor i bilen för att hinna få i mig något alls. Jag köpte äpplen häromdagen men de är så stora att de inte går att äta upp innan nästa kund. Jag får gömma dem under sätet och äta mellan på vägen mellan kunderna vilket en sån här natt är korta då det sällan är körningar utanför stan. Jag har bara kört sexton mil på sex timmar och inte en gång korsat kommungränsen.

Vid fyra ställde jag taxin i Skogstorp och tog min gamla Volvo till Falka. I rondellen vid Statoil stod en polisbil och jag räknade kallt med att de skulle stoppa mig. Mycket riktigt följde de efter mig in på Sandgatan och sen på Falka och ända in på parkeringen. Jag klev ur bilen och öppnade garaget då två unga manliga poliser kommer fram till mig. ”Du förstår varför vi följt efter dig” frågte den ena.”Nej” sa jag och tänkte fan nu har alla lampor pajat och såg böter och otrevligheter framför mig.

Ren nyfikenhet

sa den andra och pekade på Piratparti-loggan på bilen. ”Vi undrar vad det är och varför du kör omkring med den”.  Vi hade en trevlig liten konversation och sen ursäktade de sig bägge att de störde mig, önskade mig en god sömn och körde iväg.

Det har varit en härlig jobbehelg med idel trevliga människor och denna avslutning var verkligen grädde på moset. Det behövde jag.

Strax efter tjugoett ringde åkare två och bönade och bad att jag skulle köra och jag kan ju inte säga nej. Finns det kurser i sånt för jag behöver verkligen det. Men du behöver bara köra till tre lovade han så jag var hemma på Falka vid halv fem redan…

Satt och väntade på ett gäng ungar vid något tillfälle som inte fattade att när de ringer taxi så kommer taxi. Faktum är att jag oftare får ”skäll” för att jag kommer för tidigt än är försenad. Utom när jag kör planet förståss för då är väntetid inbyggd. När jag satt där och väntade beslöt jag mig för att radera lite i mobilen. Den har krånglat lite på sistone så jag tänkte ta bort lite mess och började med Skickat. Jag satt och klickade bort en och en och sen klickade jag i några fler åt gången men det tog en evinnerlig tid så till slut markerade jag alla och tröck på radera – 1321 skickade mess togs bort! Etttusentrehundratjugoen stycken skickade mess och då hade jag ändå raderat en del redan. Jag är patetisk.

Har jobbat alldeles för mycket. I fredags kände jag att jag inte vill se en taxi från insidan på en vecka i alla fall. Jag jobbar nästa helg. Men jag tror att det är de tidiga mornarna tar knäcken på mig. Har jobbat dag både tisdag och fredag. Eller dag och dag – i fredags började jag strax efter fyra. Först skrapa fram bilen sen hämta ett gäng och köra till Kastrup. Fy fan vad strängt det var. Och då var ändå alla vägar fina och rena. Det var inte halt och inte mycket trafik. Men kanske just därför. Det är bara samma och samma och samma…

Alla möjliga kunder kommer in i taxin, många olika åsikter och tankar. Det jag har svårast för är smygrasismen. Men denna vecka har dock tagit priset av enfaldig naivitet tror jag. En äldre man satt och funderade över vädret och konstaterade att ”de där miljönissarna har minsann varit tysta nu med den här vintern. ”De sa ju att det skulle bli varmare”.

En man satt och konstaterade att Falkenbergs kommun minsann har gjort allt fel med att ta emot så mycket flyktingar ”för titta bara på kriminaliteten i Falkenberg”. När jag hävdade att vi om ett antal år kommer att ha stor brist på arbetskraft så fnyste han och sa att ”det tror jag inte på. Vi har varit i samma situation tidigare och det har vi klarat av.” Jag påpekade att vi har räddats av en stor arbetskraftsinvandring och att jag trodde att metadonutdelningen orsakat mer kriminalitet än flyktingarna bytte han samtalsämne.

Jag vill inte pådyvla andra min uppfattning eller gå i polemik med kunder men det är så svårt att bara sitta och lyssna utan att få säga att det där har du fått om bakfoten och den utvecklingen kan leda till oanade följder som du troligen inte vill ha i långa loppet. Som de tre tanterna jag körde som konstaterade att de blev fotograferade i taxin och ansåg att det var ”så bra och tryggt” och upprepade det mantra som alltid dras upp ”har man bara rent mjöl i påsen”. Jag satt tyst. Sa faktiskt ingenting. De hade haft en trevlig stund med vänner och var på väg hem lite smårunda under fötterna men jag ville skrika åt dem för fan kärringar vakna upp och tänk lite längre än näsan räcker.

Det finns kameror i alla bilar utom en och det är den jag kör mest så jag tänker inte så mycket på det. I början funderade jag på att täcka för kameran som ett politiskt statement men det hade antagligen slagit tillbaka på mig ifall något skulle hända och SÅ mycket brinner jag inte för det. Det är lätt att vara idealist i tanken men i praktiken har jag för mycket att förlora. Jag beundrar plogbillarna och Greenpeace aktioner men jag skulle inte fixa det de gör och fejsa konsekvenserna.

Som tjejen som häromdagen fick ett skadeståndskrav på nästan en mille. De hade ringt och förvarnat fabriken att de skulle komma och när, sen åkt dit, gått in och satt upp en banderoll som protest mot vapenindustrin. Jag tycket det är modigt och jag supportar deras sak men jag är inte beredd att ta sådana konsekvenser. Så jag sitter där bakom ratten, biter ihop och bloggar av mig sen. Jag är verkligen patetisk.

Jag kör inte idag. Rätt så skönt. Jag har kört rätt intensivt en period igen. Känns åtminstone så när jag kört några nätter och sen kör ett dagpass ovanpå det. Även om det går en dag emellan så tar det liksom all tid att hämta sig och förbereda sig för det dagspasset. Det är ett helsicke att köra så olika pass. Imorgon kör jag dagtid igen för att köra ett kort nattpass på lördag.

Häromnatten körde jag en man till sjukan i Halmstad. Han hade skadat sig men pratade bara om sin förestående skilsmässa från sin fru sedan 20 år. När vi passerade gamla I16 tittar han upp åt höger och frågar om det var kärleken varvid jag svarade ”Nej Kärleken har vi passerat”. Mannen tittar på mig med ett snett leende och säger liksom för sig själv ”jo det kan man ju säga”.

Som taxichaufför får jag höra ett och annat. Ibland är man lite psykolog och själavårdare men ofta hade jag velat vara meteorolog. Vädret måste vara det mest omtyckta samtalsämnet för alla människor, alla kategorier. Ibalnd handlar det om samhällskritik. Men de allra flesta som åker sjukresor är mycket nöjda med vården och möjligheten till att få åka sjuktaxi. Nästan ingen klagar på detta utom förståss väntetiden och den dumma planeringen med planetsystemet vilket innebär att man kan få åka långt tidigare än man behöver. Det känns som om de som åker färdtjänst och sjukresor klagar mindre på samhället än andra.

Ibland hamnar jag i politiska diskussioner framförallt kring valet förra året givetvis. Jag försöker vara neutral i största möjliga mån. Kunderna har ju inte bett om att få en politisk åsikt när de ringt taxi. Men jag kan ju inte heller hålla med om saker jag är stört emot. Men häromdagen visste jag inte riktigt vad jag skulle svara så till slut var jag bara tyst och körde. Kokade väl inte inombords. Mer kände mig tom. Det var en dam av nordiskt ursprung som åkte ganska långt till ett annat sjukhus så hon hann få ur sig ganska mycket åsikter.

Allt hon sa var i princip rasistiskt. Hon gick på en lång stund om taxichaufförer med utländskt ursprung. Främst jugoslaver. Jag trodde först det var en enskild chaufför hon menade men förstod sedan att det var jugoslaver i allmänhet. För säkerhets skull tillade hon att greker inte var stört bättre på ett köra taxi.

Men värst av alla kategorier, ansåg hon, var muslimer. Helst skulle man bränna ner alla moskéer så fort de byggdes om de alls skulle tillåtas. Sen hånade hon muslimernas gud Mohamed som enligt hennes åsikt var pedofil då han gifte sig med nioåriga flickor. Det stod i bibeln minsann. Då jag påpekade att det var väl inte ovanligt att även kristna gifte sig väldigt unga på den tiden menade hon att muslimerna var värst och insinuerade att det även gällde dagens muslimer. Det roliga var att vi faktiskt tog upp en kund till nära sjukhuset och han råkade vara av, vad jag uppfattade, slaviskt ursprung. Det var då damen bytte från rent rasistiska åsikter till att kommentera bostadsområdet där mannen bodde, då det var ett  mer allmängiltigt ämne men i grund och botten förtäckt rasism.

Jag känner igen tonen från bloggar och massmedia där privatpersoner ofta gör liknande inlägg och där det är omöjligt att föra en vettig diskussion för ”så är det punkt slut”. Mycket handlar om s.k. ”populärvetenskap” som sprids som sanningar men som i själva verket är ren och skär rasism och bigotteri. Enkla svar som folk tar till när de inte orkar tänka ut egna. Det lustiga i sammanhanget om det nu finns något lustigt över det – är att det ofta är människor med ickesvenskt ursprung som är de värsta att fälla rasistiska omdömen. Nordeuropéer (inkl ryssar) är bland de värsta som jag träffat i den bemärkelsen. På något vis räknar de inte sig själva som invandrare i samma klass som sydeuropéer, irakier eller – gudbevareoss – afrikaner (läs negrer).