Gröngöling

Mysko dag idag. Svårt som fan att gå upp. Snoozade tills larmet stängdes av sen ställde jag timern på fyra minuter och lyckades somna från den. Varje gång.

Dagen har varit full av möten.Först kom en arbetsterapeut hem. Jag är så van att dra allt som inte funkar och hur jag mår att det går av bara farten ibland. Jag förlorar liksom mina integritetsgränser (om jag nu har haft några från början vill säga). Mötet med H’s psykolog strax därpå gjorde ju inte mig mindre pratsam.

Därefter följde ett möte med socialchefen om föreningslokalen. Vi hade väl inte satsat superhårt på att argumentera för vår sak på mötet men lite taggade var vi nog. Socialchefen sa typ det ska vi väl kunna ordna efter bara några minuter så det var ett antiklimax som hette duga. Alla satt tysta, liksom chockade, en stund innan en het diskussion om konst och utsmyckning bröt ut istället.

Jag är ju inte den mest diskreta människan i världen och när vi alla följdes ut sa RSMH-kvinnan nånting i stil med att ”du gillar ju inte RSMH”. Det är en sanning med modifikation då jag gillar föreningen RSMH men inte alla i föreningen. En och annan har jag kommit ihop mig med genom åren då jag står för vad jag tycker och säger det. Dessutom ganska högljutt emellanåt. Å andra sidan gäller det nog alla föreningar. En del försöker jag förändra inifrån men ibland ger jag upp och går vidare. Det gäller att välja sina strider så man inte slutar som Don Quijote vilket inte är helt osannolikt i mitt fall.

Så här när jag sätter det på pränt inser jag vilken ”painintheass” jag måste vara. Definitivt något att ta upp i mitt femte/sjätte steg vilket börjar komma närmare och närmare. Dock måste jag därför avsluta mitt fjärde steg och där har jag totalt kört fast. Dags att ta tag i det från en annan vinkel. Typ stå på huvudet.

Kul hur associationerna drar igång. Senast jag skrev ett steg var i Hertingskyrka på en retreatdag. Numera när jag tänker på Hertingskyrkan för det automatiskt tankarna till natt, radio och tidningssvärta då jag kör tidningar där ibland. Mitt tidningsdistrikt är för övrigt 16 vilket även råkar vara mitt lyckonummer. Enbart av den enkla anledningen att det första talet jag lärde mig var 4X4.

Det var inte öroninflammation. Eller stroke. Eller varbildning i bihålorna. Muskelfästet i nacken är svullet och förmodligen inflammerat. Igen. Förmodligen för jag aldrig slappnar av, biter ihop och spänner mig för att överleva dagen. Det gör i alla fall satans ont. Framförallt nu när doktorn har pokat och tryckt och dragit.

Jag har så ont i huvudet att jag kom på mig häromdagen med att vilja ha morfin. Det händer inte ofta och länge sen sist. Och jag vet att det hänger ihop med depressionen. Dels för den fysiska smärtan men även den psykiska. Jag är så trött på att vara så trött. Och på sistone har det varit värre. Jag har, med läkarens tillstånd, under våren dragit ner på seratralinet till lägsta dos. Vi kan nu konstatera att det inte fungerar och jag måste öka eller byta medicin.

Jag vet inte varför det känns som ett sånt kopiöst jättemisslyckande, att jag inte kan leva utan medicinen. Levaxinet har jag ätit hela mitt liv och den bryr jag mig inte om men antideppmedicinen stör mig. Och varje gång jag dragit ner på den blir jag sjuk igen. Även om det inte blir så djupt och svårt numera så blir jag ändå sjuk och det påverkar mitt liv såväl som mina närmsta. Och jag blir så sné. Jag fattar inte varför det stör mig så. Förmodligen är jag påverkad av anti-psykiatri/nolltolerans/KRIS/Scientolog/Newage/hälsodebatten.

Psykiska sjukdomar är något påhittat. Något självförvållat. Något självömkligt jag kan skaka av mig bara jag klipper mig och skaffar en krage.

Jag vet ju förståndsmässigt att depression är en svår sjukdom som jag inte dragit på mig själv. Jag vet att det inte är mitt fel och jag vet att den obehandlad är lika dödlig som vilken fysisk sjukdom som helst. Förmodligen mer dödlig än de flesta förutom cancer, hjärtinfarkt och stroke. Jag har sannolikt vårdats mer på sjukhus för min depression än grannen för sin prostatacancer.

Vad som kan reta mig som fan är att när han fick sin cancer fick han stöd och hjälp från en massa håll. Han och hans fru har flera gånger varit iväg på ”läger” med massage och avkopplande aktiviteter då cancer påverkar ”hela familjen”. Alltså missförstå mig rätt. Jag vet att det har varit tufft för dem på många sätt. Jag missunnar inte dem att ha det bra. Men mina anhöriga, eller jag, har aldrig erbjudits någon form av stöd eller avlastande. Tvärtom förväntar jag mig nästan att antidepressiva ska plockas bort från subventioneringslistan då det är ”för vanligt”. Som hostmedicinen. Med debatten som graserar i media så är jag förvånad att det inte gjorts ännu och att läkarna fortfarande får skriva ut psyko-medicin utan att granskas.

Jag är arg. Förbannad. Besviken. Jag hatar att vara kvinna i ett patriarkaliskt samhälle. Jag hatar att alltid bli ifrågasatt och tvivlad på och/eller bedömd, och dömd, efter mitt utseende.

Jag hatar att alltid komma i andra hand. Att alltid behöva tänka på hur jag uppför mig. Att jag måste göra allting dubbelt eller trippelt så bra och samtidigt alltid förvänta mig att ändå bli kritiserad.

Jag hatar att jag måste acceptera att jag ”kan” knulla mig till en position eller en tjänst. Jag hatar att jag ska tåla ”lite”. Jag hatar att det förutsätts att jag ska vara snäll och omhändertagande. Förstående. Jag hatar att de ses ned på mig som människa för att jag tar ton. Tar plats.

Jag hatar att vara kvinna. Att vara definierad till ett kön där jag automatiskt är mindre värd. Jag hatar alla som har en kuk mellan benen. Om jag kunde skulle jag låta bli att vara kvinna. Men oavsett om jag slutade vara kvinna är jag redan ”smittad” av kvinnligheten och kommer alltid att tillhöra det andra könet. Det som kommer efter det med kuk mellan benen.

Jag är arg. Och riktigt förbannad. Jag vet inte hur kanalisera min frustration så just nu hatar jag bara. Hade det funnits en främlingslegion för ursinniga feminister hade jag tagit värvning. Omedelbart!

Bloggen har till min stora sorg och bedrövelse legat nere ett långt tag. Den är fortfarande inte tillbaks till det ursprungliga men i alla fall igång igen. Jag har verkligen saknat den och känner att jag saknar en kanal när bloggen inte finns. Märkligt för det är ju inte så att jag skriver något men jag längtar efter att göra det.

Mycket har hänt sen bloggen gick ner. Manifestationen är genomförd och jag är inte arbetsgivare längre. Jag har inget jobb alls faktiskt just nu. Mer än ströjobb. Både skönt och skrämmande. Det ger mig möjlighet att börja med skrivandet på allvar. Ska bara få till det också vilket är nog så besvärligt när man har en halvkass startmotor.

Kom inte iväg till konventet igår som jag planerat då min hjälpmotor (Eva) mådde dåligt och behövde sova. Därför städade jag istället. Torkade golv, tvättade mattor, gjorde ren diskmaskinen, städade toaletten, rensade upp på baksidan, diskade, röjde på diskbänken (när maken har lagat mat är det i sig nästan en halv dags arbete…) och fixade kattlådorna. Gick igång maniskt. Inte nog med att min startmotor krånglar – jag saknar även broms.

Jag plockar lite på diskbänken, ser att soporna är fulla och ska gå ut med dem och tänker att jag lika gärna kan ta med kattsanden samtidigt. För att komma fram till lådan måste jag flytta på massa grejor bland annat dammsugaren så jag passar på att dammsuga lite i hallen. Mattan vid kattlådan är spydd på så jag skakar den ute och hittar två till mattor som jag ska tvätta och tar in dem och stoppar dem i maskinen. När jag ändå håller på med mattor tar jag tag i badrummets matta som även den behöver tvättas och då upptäcker jag att jag behöver torka golvet där men det är ju inte lönt att göra innan jag städat toaletten och handfatet. Dock städar jag alltid dem när jag ska duscha så det är lite tidigt ännu. Går ut i köket och fortsätter med disken. Tömmer diskmaskinen och kommer under tiden på att diskmaskinen inte diskar rent så jag tar loss delar och går ut i tvättstugan för att rengöra munstyckena men i grovdisken ligger annat som först behöver flyttas så jag måste sortera det i burkarna på hallbordet där det är världens röra så jag organiserar bordet innan jag fortsätter med diskmaskinsutensilierna. Sätter på diskmaskinen och inser att även återvinningspåsen är full så äntligen kommer jag ut med alla sopor vilket får gå i två omgångar för även pappersinsamlingsbingen samt kartongåtervinningslådan behöver tömmas. På vägen ut ser jag hur mycket skit det blåst in på altanen så jag städar av den då det också ska ner till soprummet. Mattorna är färdigtvättade så jag ska hänga ut dem men hängaren står bakom solstolarna och det är allmänt rörigt på baksidan så jag städar upp lite och ställer i ordning så jag kan hänga upp mattorna. När jag går in i gen ser jag hur det ser ut vid kattmaten och tar upp allt och diskar av det och fortsätter med disken av bara farten. Under kattskålarna är det skitigt så jag behöver dammsuga men dammsugaren står i vardagsrummet så jag beslutar mig för att dammsuga badrummet först innan jag går i köket. Därefter blir nästa maskin tvätt klar och behöver hängas så jag måste tömma klädhängaren i tvättstugan och går in i sovrummet med det och ser att där också behöver dammsugas. Jag vill dock plocka bort den strukna tvätten innan jag gör det så då måste jag först sortera den och går in med det i garderoben och ser att nån av katterna inte mår så bra för där är en spya till så jag behöver torka golvet där också. Jag vill göra det innan jag torkar golvet vid kattlådan men före badrummet, för efter det ska jag duscha. Och duschdraperiet noterade jag för en vecka sen är redo för att tvättas och eftersom jag fick ett duschdraperi av Eva häromdagen ska jag byta till det och upptäcker att det ligger i tvättkorgen med en del annan osorterad tvätt som jag passar på att sortera och ser att det är en massa damm där bakom så jag hämtar dammsugaren från sovrummet. Jag kände mig lite hungrig och öppnade kylskåpet och såg att potatisen behöver göras något med innan den blir dåligt så jag skalade all potatis och cyklade ner till Ica för att köpa ingredienser till något med potatis. Halvvägs ner ringde Eva och sa att nu åker vi till konventet…

Igår fick Eva tjänstgöra som både min broms och motor. Och i kylen står en balja med skalad potatis.

Våra måndagar motsvarar de flestas söndagar. Vi ligger länge, äter frukost i lugn och ro och grejar lite. Vilar, tar emot och ringer samtal. Av nån anledning är måndagen den stora bokardagen. Söndagar är vår planerings- och uppdateringsdag. I regel tillbringar vi den på café På G. Inte alltid blir så mycket gjort men vi har mycket trevligt under tiden. Tisdagarna har jag jobb hela dagen från 10 till 19. Onsdagen är en göra ärenden och fixa dag och på torsdagen börjar veckan på riktigt.

Vår vecka ser kanske inte ut som andras. Pratade med en häromdagen som jobbat skift inom kommunen som PA och behandlingsassistent. Hen hade fått ett vikariat med 8-5 tider och hen tyckte det var så skönt. Hen skulle hem och fredagsmysa med familjen. Hen var så nöjd med sitt liv och jag fick en klump i magen av bara av att tänka på att jobba 8-5 varje dag. Jag hade klarat två dagar sen hade jag behövt vila tre dagar.

Gå upp på morgonen är inte min grej. Gå upp 8 tidigast hade jag klarat ett tag men inte i längden. Jobb fritid sömn som de flesta andra lever efter blir väldigt splittrat hos mig. Sömn, fritid, jobb fritid, jobb, sömn brukar det se ut. Dessutom flyter jobb och fritid ganska mycket ihop. Eftersom maken är likadan funkar det ganska bra. Och hur mycket vi än planerar så funkar aldrig vår planering.

Måndagen skulle varit en lugn dag för vila och rekreation. I måndags befann vi oss plötsligt i Långås målandes scener, på väg tillbaka till stan efter att ha varit några timmar i Vessige där vi bland annat fått bytt däck på bilen. Det är alltid något eller någon som händer. I början av vår relation frågade maken några gånger när det skulle lugna ner sig. Då kom vi överens om att ”bara den här veckan är över så blir det lugnare” eller ”efter det gigget kan vi ta det lugnt”. Efter några år slutade han fråga.

Många har det så här under småbarnsåren och jag känner djupt medlidande med dem. Jag minns hur körigt det var när sonen växte upp. Hur tufft det var att orka och slutligen sprang jag i väggen. Man skulle hinna med karriär och fixa utbildning och allting innan man blev för gammal. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag gjort det i en annan ordning. Men hur ska man kunna veta hur saker och ting ska bli? Hade jag inte träffat sonens pappa och blitt på smällen och fött honom hade han ju inte funnits. Världen hade inte haft en underbar omtänksam gullig ung man och tillika mattegeni.

Hade jag inte gjort det och det hade jag ju inte suttit här idag och skrivit på min blogg. Jag är tacksam för att jag har tagit en del rätta beslut i mitt liv. Jag är nykter sedan många år. Jag sa ja till min man för ett och halvt år sen. Jag har en lägenhet och två fina kissar. Jag har en bil med nya sommardäck. Och framförallt har jag ett liv där jag kan gå upp klockan elva på förmiddagen, stryka en stund, jobba lite, skriva några tusen ord och sen gå på krogen och lyssna på bra musik hela kvällen!

Folk tror jag är så självsäker. Att jag klarar av saker. Fixar. Orkar. I verkligheten är jag ett litet litet ynkligt knytt som sitter inne i garderoben och inte ens vågar titta ut. Det känns som om det enda jag vågar är det som händer runt mig utan min egen förskyllan/förtjänst som jag bara måste göra för att svika människor vilket är en av mina största rädslor.

Jag jobbar på krogen ibland men fixar inte att hälla upp öl. Jag blir så jävla nervös att jag ska göra fel att jag hellre låter bli. Så började det en 20-åring på krogen i förra veckan som aldrig jobbat på krogen. Eller i branschen öht. Och han fixar det. Jag vet inte om han är så nervös att han går hem och gråter efter passen men jag tror inte det. Att vara  servitris är inte för alla det är jag ju på det klara med. En duktig servitris/servitör har förmodligen förmågor i nivå med universitetslektorer. Sen kan alla servera men inte alla kan göra det bra.

Jag är skitnervös vad jag än gör. Jag är så jävla rädd att göra fel. Att inte vara nog bra. Och får ont i magen av att kanske göra fel. Så pass att jag mycket väl kan lägga ner allt jobb där jag inte vet säkert hur jag ska göra rätt. Nu står jag i dörren på krogen och börjar bli lite varm i kläderna. Men jag blir fortfarande grymt osäker och behöver bekräftelse på att jag duger. Vad jag är än gör så är det samma stress att inte göra fel.

Det är ett stort hinder för mig men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Att göra fel, att göra människor besvikna eller göra så att någon blir arg på mig gör att jag får en stor kall klump i magen av ångest. Innan jag ska jobba så blir jag stressad som fan och bara oroar mig och det påverkar min sömn så att jag mår ännu sämre då jag inte sover. Jag får magkatarr och blir illamående, får huvudvärk och ont i kroppen. Och vill bara sova. Dra täcket över huvudet och försvinna. Jag har på något jobb varit vaken i 72 timmar i sträck för att jag varit så stressad över att inte göra fel att jag inte kunnat sova. Det sliter på kroppen. Och huvudet. Och förståndet. För att inte tala om relationen och livet.

Allt kretsar runt min ångest och att jag ska överleva arbetspasset och min horisont sträcker sig 8-10 timmar in i framtiden. Det är så långt jag orkar tänka. Mat, liv, relationer, vänner, möten, husdjur, grannar och allt annat blir högst oväsentligt.

Bara jag klarar av detta passet så. Nästa söndag ska jag leva igen typ, tills dess andas jag bara.

Jag har namnsdag idag med ett av mina förnamn. Jag vet inte varför jag är döpt till Therese. Jag vet inte varför jag heter Camilla heller. Jag har aldrig fått några som helst förklaringar från min bio-mamma. Tvärtom så jag har jag fått höra att hon ville döpa mig till Maximilliana men att prästen som döpte mig inte tyckte det var bra och ändrade till Therese.

Men efter att ha växt upp med så mycket lögner vet jag inte längre vad som är sant och inte sant. Jag skriver sällan ut mina två mellannamn varav det ena är efter min bio-mamma. Camilla, vilket är mitt tilltalsnamn, kommer jag inte från. Än så länge. Jag har ju valt ett eget namn, Charlie, som jag mer och mer införlivar. Jag funderade ett tag när jag yngre att jag skulle ta bort något/några av namnen för Maximilliana. Idag är jag glad att jag inte gjorde det för vilket hopplöst namn.

Charlie, Charlietillja, Tilla, Tilljan och Char är alla smartare namn. Även CITT (mina initialer) funkar bra. Om jag byter namn kan jag ju även införliva makens namn. Inte för att jag någonsin tänker göra mig av med Tilljander. När jag föddes hette min bio-mamma Larsson. Jag tror inte jag kan ta det namnet i och med att den mannan bio-mamman var gift med, inte är min biologiska far. Men de första åren av mitt liv hette jag Larsson eller snarare ”Tilla Hason”. Min (efter sin död) tilldömde far hette Westerlund. Jag antar att jag skulle kunna ta mig det namnet.

Men det kan ju bli hur tokigt som helst. Camilla Irené Therese Tilljander Ström. Charlie Tilljander Ström. Maximilliana Therese Charlie Ström Tilljander.  Charlie Ström Westerlund Tilljander. Maximilliana Westerlund Tilljander Ström. Camilla Irené Therese Maximilliana Charlie Tilljander Ström Westerlund Larsson.

Sonen som har möjligheten att ta sin pappas namn samt har ett väldig engelskklingande namn som mellannamn skulle kunna skapa sig en helt ny person i pappans hemland. Sitt förnamn valde han själv på något sätt men mellannamnen valde jag till honom. Dels det engelskklingande namnet och dels ett familjenamn (tillika samma namn som hans gudfar). Jag minns att jag funderade mycket på namn innan/när han föddes. Arbetsnamnet i magen var Rutger eller Luddelina men det passade inte alls när han väl kom ut. Jag kallade honom ofta för knodden eller kotten och min bio-mormor blev så arg vid ett tillfälle att hon fräste åt mig ”varför döper du inte honom till kotten?”. Jag ler fortfarande lite åt minnet. För mig är både kotten och knodden slang för barn och inte ett namn.

Min lilla kotte har blivit en stor jävla kotte idag som dessutom fått sig tilldelat ett nollningsnamn (Bulten) som förmodligen kommer att sitta i resten av hans liv. Det smeknamnet är ju rätt neutralt i jämförelse med vad en del av hans kamrater fått för namn: Senap, Gnidleif, Pappskiva, Tjuven, Plumpen. Snigel, Minikraken (!), Ingefära och Stråhatt. Var rätt kul senast jag var nere hos honom och hälsade på varvid en av killarna presenterade sig med ett vanligt namn som typ Jonathan. Men vad heter du egentligen fick jag nödgas fråga då jag bara känner till sonens kamrater via nollningsnamnen. ”Pappskiva” svarade killen och då visste jag ju vem han var.

Igår firade jag 5480 dagars drogfrihet. Det är femton år. I femton år har jag inte tagit någon illegalt eller druckit alkohol.

På mötet igår var det en del nykomlingar med ganska kort tid. Och jämfört med fyra veckor, sex månader eller arton månader är femton år jävligt lång tid. Men jag började den 21 april 1998 med en dag. Som blev två. Och sen tre. Och så vidare. Tills femtusenfyrahundraåttioen dagar.

Jag har dock inte känt för att fira idag. Jag mår inte så bra. Dels är jag irriterad på maken av olika anledningar men framförallt har jag (förmodligen) drabbats av en barnsjukdom – Femte sjukan. Jag hade aldrig hört talas om den förr. Det korrekta namnet är Parvo B-19 men kallas den femte sjukan då det är den femte av de klassiska barnsjukdomarna som ger utslag. Jag trodde jag var vaccinerad eller haft alla barnsjukdomar men tydligen inte denna då.  60 % av alla vuxna är immuna. Jag med. Numera.

Jag är inte smittsam längre och katten vet vars jag plockat upp det. Vaknade med värk i handleder, armbågar och fötter igår morse som bara blivit värre under dagen. Fingrarna och knäna gör ont att böja och känns som de är dubbelt så stora. Lyckligtvis har jag inget större jobb förens på tisdag. Tur man inte har nån chef eller kassa att behöva ringa och säga att man drabbats av en barnsjukdom vid föttifyra års ålder och inte ens har jag barn att skylla på heller!

Jag är medveten om att jag kan uttrycka mig plumpt. Jag vet att jag kan vara en bitch. Och jag har förståelse för att jag uppfattas som aggressiv. Hade jag varit en medelålders man hade det möjligen kallats inspirerande och målinriktad.

Jag brinner för brukarinflytande. Jag anser att det bästa resultatet uppnås på det mest effektiva sättet när jag som brukare får makten över mitt liv och arbetar tillsammans med behandlaren. Jag anser även att vi som brukare har erfarenheten av mottagare av vård och behandling och därför kan ha vettiga åsikter om hur den vården bäst verkställs. Därför tycker jag att det är självklart att brukare och brukarnas organisationer är med i planering- och utvecklingsarbetet när det gäller den vård och omsorg som vi är beroende av.

Sedan min tid som BISAM (brukarinflytandesamordnare) har jag arbetat för ett bildande av NSPH-nätverk. NSPH* som bildades under Miltons psykiatriutredning är en sammanslutning av 13 olika brukarorganisationer. Organisering är en maktfaktor att räkna med och det enda sättet att faktiskt kunna vara med och påverka och ha inflytande. Att stötta och ta hjälp av varandra tror jag dessutom är en förutsättning för kontinuiteten. Vi har trots allt valt att engagera oss i brukarrörelsen av en orsak.

Jag jobbade ganska mycket på att det skulle bildas ett NSPH-nätverk här i Halland men av olika anledningar gjordes inte detta. Bland annat valde Autismföreningen på riksnivå att lämna NSPH och en regionalt aktiv från samma förening var mycket negativ mot NSPH och fick resten med sig. Jag var aktiv i Autismföreningen några år men valde att lämna den föreningen både som aktiv och medlem då jag upplevde (upplever) att det är en föräldraförening som fokuserar på föräldrafrågor och att det inte fanns plats för oss med egna funktionsnedsättningar.

Och det är okej. Det behövs starka föräldra- och anhörigföreningar. Men vi med egna funktionsnedsättningar behöver också ta plats. Jag valde att göra det i en annan förening där mina styrkor uppskattades och mina brister accepterades. Där det inte snackades skit och ärligheten tidvis är tuff men befriande. Jag har så svårt för åsikter som delas bakom ryggen på mig. Men jag kan samtidigt förstå att det jag kan upplevas som offensiv och kanske är män (-niskor) rädda för mig

Istället för ett NSPH-nätverk bildades ett Hallandsråd bestående av ett antal representanter från de organisationer vi har i länet. De skulle ha en referensgrupp som skulle träffas då och då samt öppna forum för att diskutera viktiga frågor. Vad jag vet har inte referensgruppen träffats många gånger och de öppna forumen är inte särskilt välbesökta. Vad Hallandsrådet gör och hur (om?) de påverkar mitt liv är ytterst tveksamt.

Jag har aldrig varit tyst om vad jag anser om NSPH. Att vi alla, och framförallt de oorganiserade brukarna, skulle vinna på ett större nätverk där vi kan samarbeta. Att vi måste organisera och gå samman för att faktiskt få något inflytande. Senast när jag träffade Hallandsrådet var jag nog ganska påstridig och skrämde antagligen flera av de närvarande. Men jag blir så trött på småaktigheten. Att sitta med mössan i hand och tacka och buga för de små smulor de som bestämmer slänger till oss ibland. Jag vill att vi går upp och tar makten. Hallandsrådets representanter ojade och ängslades över att de skulle förlora det de uppnått. Att de idag hade närvarorätt (men ej yttranderätt) på Psykiatrinämnden och fick delta på Taktiska gruppens möten.

Och kanske underskattar jag rådets arbete men det förstnämnda hade vi redan innan och det sistnämnda är en självklarhet. Varför vi skulle förlora det vi faktiskt har rätt till?  Tvärtom ska vi vara med redan tidigare än så, i planering och utbildning. Vi ska inte nöja oss med smulor utan ta vår plats men det kommer inte att vara någon som ger oss den.

För ett tag sen fick jag veta att en person i Hallandsrådet har åsikter om mig som fortsatt revisor i samma råd. Jag blir ledsen och uppgiven av att jag uppenbarligen inte når fram till dem. Just nu känner jag för att avsluta allt arbete för brukarrörelsen. Kanske är jag bitter men jag känner inte att mina erfarenheter och kunskaper tas tillvara och uppskattas. Och varför ska jag kämpa med att dunka huvudet i väggen när de av allt att döma inte är intresserade.

Dags att gå vidare så jag vill tacka alla jag träffat genom åren och som gett mig så mycket. Som gjort mig till den jag är och faktiskt lärt upp mig. Jag kommer att delta i Hjärnkolls arbete men troligen inte engagera mig i brukarrörelsen i framtiden. Jag behöver en arena där ärlighet, engagemang och drivkraft premieras. Någon som har tips på något vore jag mycket tacksam.

* NSPH Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa

Känner mig grinig och off och lost i största allmänhet. Helgen har varit jävligt tuff känslomässigt sätt och det har satt sina spår.

Vi har ju mer och mer dragits in i krogen maken jobbar på och när krögarn blev lack på idotregler* i lördagsnatt och sa att han var trött på skiten blev det turbulent i hjärnan.  Nu när jag inte har några betalda uppdrag står hela vår tillvaro (ekonomiskt) och faller med jobbet på krogen. Jag började fundera på vilka saker vi kan sälja. Hur vi kan hitta en billigare lägenhet. Vad vi ska göra av katterna. Hur fort vi kan säga upp kontoret/lagret. Vilka jobb jag kan orka med så vi åtminstone överlever sommaren.

Samtidigt som jag hade ångest över ekonomin kunde jag inte hjälpa att känna att det skulle vara lite skönt. Lite vila och vara hemma. Klia katterna, slänga ut badkaret och måla taket i ena rummet. Och åka ut i skogen och gå lite. Kanske hinna hälsa på någon släkting vi inte har haft tid med.  Faktiskt ha ork och energi att laga mat.

Nu blir det inte så. Jag får en chans att hitta en ny inkomst och bestämma mig för vad jag vill göra med livet. Både bra och dåligt. Släktingarna får vänta lite till liksom taket. Men vi måste hitta tillfällen att klia katterna oftare.

* Kommer ett inlägg om danstillstånd och regler inom kort.